Med plats för eftertanke
Deportees
”Islands & shores”
(Stranded, Universal)
”IN A WORLD where everyone is an island I find myself there waiting at the shore”.
Så sjunger Peder Stenberg på titelspåret ”Islands & shores”.
Att träffa rätt när man beskriver utanförskap är inte det lättaste. Att hitta orden som gör att det verkligen känns kräver fingertoppskänsla.
Ingen gör det dock bättre än Deportees just nu.
I en värld där de flesta hyllar konsumtionsiver och marknadsekonomi och vässar sina armbågar för att klättra i karriärstegen står Deportees för ett alternativ.
Påminnelsen om att det finns värden långt viktigare än de materiella och ens egen personliga framgång känns extra välkomna 2011. Till all klokskap har bandet dessutom satt toner som värmer i höstrusket.
DET ÄR INTE lika omedelbar popmusik som bandet gjort tidigare. Precis som när det gäller texterna finns gott om plats för eftertanke. Men ”Islands & shores” växer. Och växer. Och växer. Efter tjugo lyssningar upptäcker jag fortfarande nya detaljer att bli förtjust i. Poppiga ”Doctor in me” med sina distinkta slagverk, tillbakalutade ”Warpaint” och raka ”When buildings sleep” med sin skönt stora 80-talsproduktion är ett par favoriter på en varierad skiva. Samarbetet med Lykke Li på ”A new name to come by” är också en frisk fläkt.
EN BEKANT uttryckte för något år sedan en stor tacksamhet över att få leva samtidigt som ett band som Deportees.
Då tyckte jag han överdrev. Nu förstår jag vad han menar.
NICLAS HOLMLUND
LAZEE
”Supposed to happen”
(Timeless/Universal)
TOMMA. Lazees framgångar är ytterligare ett bevis på att karisma och proffsiga produktioner kan leda långt.
För när det kommer till låtskrivande och textförfattande är rapparen från Malmö inget stjärnämne.
Hans intensiva personlighet och allt mer framträdande sångröst kan inte dölja att dessa slicka ballader, poplåtar och r’n’b-nummer ofta är tomma på innehåll.
Jag har ingenting emot att han tar ut svängarna i sina samarbeten och är oblygt kommersiell: kruxet är bara att han på kuppen suddar ut en del av sin särart som artist.
Men visst finns undantag: ”Crossing the line”, med en inhoppande Anthony Mills, är otvivelaktigt fin.
HENRIK LÅNG
HENRIC DE LA COUR
”Henric de la Cour”
(Progress/Border)
DRAMATISKT. Med sin lidelsefulla attityd och starka inlevelseförmåga har Henric de la Cour alltid kunnat skänka dramatik åt skapandet.
När han nu ger ut en skiva i eget namn blir det extra påtagligt: solodebuten är minimalistisk, melodiös och utformad i en stil som främst påminner om gammal engelsk svartrock men även ligger hyfsat nära hans insatser i Yvonne och Strip Music.
Richard Lindh har agerat producent och bollplank och slutresultatet är sympatiskt avskalat och tillräckligt medryckande.
Här erbjuds väl inga större överraskningar (med undantag för det spektakulära omslagsfotot på en hårdsminkad de la Cour), men spänningen och intensiteten i uttrycket finns där ändå.
HENRIK LÅNG
WILD FLAG
”Wild Flag”
(Wichita/Border)
SUPERGRUPP.Det slitna begreppet ”supergrupp” bör inte plockas fram i onödan, men i alternativrockvärlden är det likväl en stor händelse att denna kvartett formerats. Bara att få höra de forna Sleater-Kinney-medlemmarna Carrie Brownstein och Janet Weiss i samma band igen är en ynnest, och tillsammans med Mary Timony och Rebecca Cole har de spelat in ett album som klart överträffar alla realistiskt ställda förväntningar. Låtmaterialet är påfallande starkt och vetter åt det powerpoppiga håll där melodiskt gitarrspel och snärtiga keyboards är legio.
Det låter som att alla haft uppriktigt kul i studion, och varje gång refrängmelodierna kompletteras med handklapp är det omöjligt att inte smittas av det goda humöret.
HENRIK LÅNG
ICED EARTH
”Dystopia”
(Century Media)
SJÄLVPLAGIAT.Amerikanska Iced Earth har haft imponerande många medlemsbyten under sin över 20-åriga karriär, hela 23 personer har både tjänstgjort i, samt lämnat bandet. Men med bandets grundare, låtskrivare, tillika enda originalmedlem Jon Schaffer vid rodret så har bandet än en gång lyckats med att ro båten i hamn.
Nya sångaren Stu Block är som klippt och skuren för Iced Earth, han är nämligen skrämmande lik Matt Barlow som oftast förknippas med bandets flesta (och bästa) alster. ”Dystopia” är ett helt ok album men innehåller dock ett fel, bandets thrashiga power/heavy metal erbjuder ingenting nytt.
”Dystopia” känns lite som en upprepning, som att bandet helt enkelt lyckats med att plagiera sig själva.
TOMMI KONU
RÄFVEN
”Svensk kultur”
(Records/Naxos)
SPRUDLANDE. Håll i hatten. För när Räfven snurrar i högtalarna sitter ingen still. Grip ett stadigt grepp i din granne och snurra med i centrifugen som blandar svensk folkmusik, Balkan och östeuropeiskt klezmer hejvilt.
Blir du för yr, ja, då är det bara att stänga av eller försöka stilla dig i de någorlunda lugna partierna som kommer som ett andningshål, under ”Vitt” exempelvis.
Räfven är känd för att vara ett sprudlande och galet liveband. Det kan jag förstå. ”Svensk kultur” griper tag i en. Men när jag lyssnar på skivan saknar jag någonstans att rikta energin.
Och jag är en av dem som faktiskt måste stänga av lite för att andas, då det tenderar bli lite tradigt. Men jag är även snabb på att sätta på play igen.
JOHANNA FREDRIKSSON
REAL ESTATE
”Days”
(Domino/Playground)
VINTAGEVÅG. De kommer från New Jersey, men Real Estate spelar en spröd och snäll popmusik som snarast härstammar från 80-talets finstämda brittiska vintagevåg.
Det mesta handlar om reverb, solsken och bitterljuv nostalgi, alltmedan det skulpterade gitarrspelet och de vackra harmonierna siktar mot ett tillstånd av tidlös charm.
Ibland är det så idylliskt och halvsåsigt att jag nästan kan förstå den lyssnare som tappar intresset halvvägs in i femte låten.
Men bara nästan, för under den fluffiga ytan finns också finurliga melodier som biter sig fast.
Och i en instrumentallåt som ”Kinder blumen” visar sig det snillrika hantverket i all sin detaljerade prakt.
HENRIK LÅNG
M83
”Hurry up, we’re dreaming”
(Mute/Playground)
ÅRETS PLATTA. Fransmannen med det spanska namnet, Anthony Gonzales, har med sitt M83 alltid kittlat min musiknerv. Oavsett om det varit 80-talsdoftande synthpop som på förra plattan ”Saturdays=Youth” eller filmsikt storslaget som på ”Before the dawn heals us”.
När han nu släpper den 22 spår långa ”Hurry up, we’re dreaming” blandar han ihop allt i en perfekt symfoni. Mäktiga ljudkulisser med körer och blåsljud varvas med popdängor som rycker upp dig på dansgolvet. Plattan har drömmar som tema, och med drömmar som dessa vill man inte vakna.�
Fleet Foxes, Bon Iver och Low får ursäkta. Jag vill dansa på hustaken, sväva över molnen, skrika åt månen och gråta av lycka i min sömn. Årets bästa platta är här.
DANIEL BRÄNNLUND
ERIC AMARILLO
”Eric Amarillo”
(Capitol/Emi)
SMART. Sedan tiden i underskattade houseduon The Attic har det stått klart att Eric Amarillo är en smart musiker. Smart nog att skriva en superhit som ”liggalåten” ”Om sanningen ska fram”. Men också smart nog att växla in på ett lite mindre publikfriande spår nu när albumet kommer – så han slipper avfärdas som årets Basshunter.
Det här är en creddigare platta än man skulle kunna tro. Nästan minimalistisk när det gäller musiken och med texter som brinner till när det handlar om brustna relationer och biter lite extra i ”15 minuter fame” om nutidens kändisar. Det finns helt klart mer bakom pannbenet än en känsla för smittande refränger. Kanske finns här inga fler jättehits, men dock en riktigt bra housepopplatta.
MIKAEL FORSELL
PETER JÖBACK
”Livet, kärleken och döden – la vie, l’amour, la mort”
(Razzia)
FEL RÖST. Det bästa med Peter Jöback är hans ambition att alltid gå vidare och pröva något nytt, aldrig stelna. Nu tolkar han franska chansoner – i många fall skickligt översatta av Andreas Mattsson och Annika Norlin, samt några nyskrivna låtar av dem i samma stil.
Som sagt, ambitiöst och kompetent genomfört.
Men det är något med Peter Jöbacks röst som andas musikal och ännu inte innehåller tillräckligt mycket spår från ett som liv levts hårt för att ge sig på låtar som ”Comme d’habitude” (”My way”) eller Brels ”La chanson de Jacky” med nödvändig tyngd.
MIKAEL FORSELL
KARIN INDE
”Monsters”
(Ingrid Sounds)
LJUVLIG MIX. Jazzsångerskan Karin Indes ”Monster” är ett såväl stil- som skottsäkert släpp.
Tilltalet skiftar från lågmält jazzigt till 90-talspoppigt, som vid ”Weather”s ”OK Computer”-manér, stämsång och en gullstämma som ber om att få provocera… Det är en ljuvlig mix, där instrumentalisterna genomgående bäddar väl för Indes spröda stämma.
Arren är täta, slingrande kring varandra som i en spöklik berättelse, där början och slut tappar sitt linjära förhållande till varandra och istället smälter samman till ett.
Det är lika skickligt som läckert och som producent står bland andra Martin Hederos, känd från Tonbruket och The Soundtrack of Our Lives.
ANNA WALLENTIN
BRUS TRIO
”Celebration”
(Quica Records)
BEUNDRAN. Det är svårt att inte älska Mats Äleklints trombonlivespel. Och faktum är att effekten av hans extrema framtoning är lika läcker på skiva. På andra spåret möts han och saxofonisten Fredrik Nordström i en duett som tvingar smilbanden i rörelse, vare sig man vill eller inte.
Brus Trio föddes för trettio år sedan, i och med ett jam på Fasching. Det är tajt, vackert och inkännande. Samarbetet med Nordström på ”Senegal” är fullt ut magiskt, där Gilbert Matthews trumspel skapar en oemotståndlig spänningsladdning. Och vid pianot sitter en sinnrik Arne Forsén medan Ulf Åkerhielm levererar sitt trygga baskomp. Kompositionerna är av den luftiga sort som skapar rymd och plats för beundran.
ANNA WALLENTIN
TALK
”Nålsöga”
(Quica Records)
FOLKLIG TON. De klargör sina svängintentioner redan från första takten.
Men de ska komma att bli desto mer introverta efterhand.
På tredje spåret gör Ulf Åkerhielm ett bassolo med klassiska förtecken varpå saxofonisten Kari Sjöstrand tar vid och plockar hem; allt sammanknutet av Gunnar Åkerhielms softa pianospel.
TALK släpper alltså ”Nålsöga”, en platta som inte sällan antar en folklig ton. Kompositionerna är förankrade i 50-tal men bibehåller närvaro i samtiden.
Det är ofta vackert och inte sällan kontemplativt, särskilt på fjärde spåret.
”Nålsöga” är en platta som växer med varje lyssning.
ANNA WALLENTIN
Skriv ut
