SJÄLVBIOGRAFI. Kee Marcello har skrivit en bok om sitt liv inom rockmusiken.     FOTO: Michael Johansson

BOK. Kee Marcello säger sig ha tillräckligt med historier för att fylla fem böcker.
Men det blev bara en.
– Den börjar i pojk-rummet i Umeå och slutar med att jag fann kärleken som räddade mig.
I dagarna kommer Kee Marcello med självbiografin ”Rockstjärnan som Gud glömde” som har sin beskärda del av sex, droger och rock’n’roll. Det handlar en hel del om det vidlyftiga rockstjärnelivet under åren med Europe och hur Kee fastnar i missbruket.
Tvekade du att vara så öppen?
– Det var självklart att vara det. Om man valt att skriva om sig själv blir det bara ytligt om man inte går all-in.
”Inte censurerat”
Samtidigt säger Kee att han inte ville stapla historier på varandra, i så fall hade det kunnat bli många böcker.
– Jag har valt händelser som för historien framåt ­ men jag har inte censurerat något. Jag vill bara inte att läsaren ska bli immun av alla chockeffekter.
När det gäller bra självbiografier nämner han två stycken: Frank Zappas ”The real Frank Zappa book” och Ingmar Bergmans ”Laterna magica”.
– Jag orkade inte igenom ”The dirt”, jag tyckte inte att den var så bra som folk sade, säger han om den berömda skandalboken om Motley Crue.
Pappa var politiker
Kees bok börjar i Umeå på 1960-talet då han hette Kjell Lövbom Olof Palme kunde sitta i vardagsrummet med Kjells pappa Hilding Lövbom som var socialdemokratisk ombudsman. Men den unge Kjell såg inget kul i politiken, han drabbades av Deep Purple och rockmusiken. Han stod på Sandbackavägen och lirade gitarr med tennisracketen i väntan på sin första riktiga gitarr som han fick julen 1973.
Sedan fick han boken ”100 ackord” av farbror, Henry Lövbom, som också var mångårig musikskribent på VF.
– Goa Henry, Han har jag mycket att tacka för. Han var duktig gitarrist och kunde improvisera – det fattade jag inte vad det var först.
Lärde du dig ackorden i boken du fick?
– Slaviskt.
Kjell spelade i olika band i Umeå, bland annat Stetson Cody Group, innan han flyttade till Stockholm 1978 för att förverkliga rockstjärnedrömmarna som Kee Marcello.
Har du någonsin ångrat att du satsade på musiken?
– Du menar förutom svälten och hemlösheten, svarar Kee och skrattar.
– Efter att jag flyttade till Stockholm svalt jag och var hemlös i perioder. Folk frågar mig hur jag kunde vara så smal när jag var med i Easy Action, och jag sade: ”Enkelt, jag åt inte”.
Allt det där blev bättre när Easy Action 1983 fick skivkontrakt och ett ordentligt förskott.
– Den kvällen gick jag ut och åt en trerättersmiddag.
Men karriären med Easy Action avbröts 1986 av ett erbjudande om att bli gitarrist i Europe vilket Kee först tackade nej till, men efter en helgs betänketid antog han erbjudandet.
Och det var inte kul att säga det till de andra i Easy Action.
– Fan, vad de hatade mig. Men det var kort period, nu är vi vänner.
Skivbolaget sade nej
Åren med Europe beskriver Kee som en märklig resa som tog slut efter ”Prisoners in paradise”. Gruppen kände att det var något nytt, tyngre på gång inom hårdrocken. Guns ’n’ Roses var stora och man ”hörde skvalpet inför grunge-tsunamin” så Europe spelade in en hårdare skiva som skivbolaget vägrade ge ut.
– Skivbolag tittar på siffror och statistik, det styrs ofta av människor som inte kan musik och de såg att ”Carrie” var vår största hit i USA och ville därför ha fler ballader på skivan.
Gruppen spelade in fler låtar och  Kee har ofta fått frågan varför de gav med sig.
– Vi hade redan bokat nästa världsturné och hade en massa människor på lönelistan. Hade vi turnerat utan en ny skiva hade vi gått flera miljoner back. Det är så många hajar i vattnet på den nivån.
Skiva och turné på gång
Men nu är Kee på gång igen. Han har inte bara skrivit sin bok, han ger även ut en ny skiva och förbbereder sig för Europaturné efter nyår.
På nya skivan ”Redux Europe” gör han gamla låtar i nya, uppdaterade versioner som bandet spelar dem i dag. Han har också spelat in ”We go rocking”, Easy Action-låten vars refräng Poison stal och som senare ledde till en uppgörelse. En dålig uppgörelse enligt Kee.
– Jag har skrivit om texten så att den handlar om hur Poison stal låten.
Hur är det att spela i dag?
– Det är roligare egentligen. Man blir mindre anal ju äldre man blir. När man är ung är rädd för vad folk ska tycka men i dag struntar jag i det.
– I dag dricker jag inte ens på turnéer men under 80-talet var det så mycket kokain. Det var: ”Vill du ha potatischips eller kola?” Jag hade mitt missbruk men är helt ren nu.
Hur är du känd?
– Som ”Kee – gitarristen, han från Europe”. Det får jag dras med och det har jag inget emot.