ILSKEN UPPGÖRELSE. Orkestern Räfven från Göteborg sprider energi till vanvettets gräns.  Foto: Lotta Andersson

DET MÅ vara bistra tider, men i Räfvens sällskap är energinivån konstant hög. Den stadigt kringresande och röjiga Göteborgsorkestern är hyperaktiv intill vanvettets gräns, och har allt sedan starten varit en garant för lyckorusiga konserter med ett sanslöst driv.
Och det är denna vildsinthet, denna hejdlösa satsning, som gör bandet så oemotståndligt.
Musiken är en brokig blandning av klezmer, uppskruvat balkansväng samt ryska och romska folktoner, men i denna anrättning platsar även enstaka valser och punkigt drivna nummer.

SPÄNNVIDDEN är med andra ord stor, och det är inte alltid som bitarna faller på plats – men även svajigheterna hör liksom uttrycket till.
För hur man än vänder och vrider på saken är svänget och euforin avsevärt viktigare än futtiga tankar på finlir.
Och visst nås det avsedda målet: feststämningen infinner sig omedelbart nere i Socialize välfyllda källarlokal, där det tjoas, hoppas jämfota, dansas och klappas händer i ett tempo som får både bandmedlemmar och åhörare att drypa av svett.
Saxofonisten Martin Nurmi studsar runt med myror i byxorna och bräker för allt vad tygen håller, medan attacken från dragspel, fiol, trombon och slagverk skapar en sällsam ljudstorm.
Moment av total kärlek mellan grupp och publik är det inte alltför ofta man får uppleva. Här inträffar de titt som tätt, i vad som raskt utvecklas till ett kalas av det finaste slag. Att det råder viss brist på variation och att jag tidigare sett det här gänget i ännu vassare form går därmed att bortse från: glädjen, farten och den varma atmosfär som sprids förlåter det mesta.

DEN SKIVA som bandet turnerar med, ”Svensk kultur”, är både en ilsken uppgörelse med samtidens främlingsfientliga krafter och en lovsång till folkmusikens gränslösa kvaliteter. På det sistnämnda är Räfven alltjämt ett strålande bevis.