Svårt men bra. Fredrik Strid och Fredrik Zetterström i Wozzeck på Norrlandsoperan. Trots Wozzecks ”svåra” rykte har team Reich och Szyber tillsammans med dirigent Roland Kluttig och övriga ensemblen skapat något som inte susar över huvudet, utan träffar rakt i hjärtat även på oss icke-konnässörer.     FOTO: MATS BÄCKER

Franz Wozzeck är en hård och rektangulär uppenbarelse som förstärks av en maskulint bredaxlad kostym. Men han har ett skört psyke som försvagas ytterligare av en doktor med storhetsvansinne och förkärlek för medicinska experiment.
Tillsammans med den schablonmässigt feminina Marie har han en son, som spelar en suggestiv roll i berättelsen. Maries stundtals mekaniskt stela kroppsspråk och starka stämma motsäger däremot helt hennes fysiskt mjuka uppenbarelse och utgör en tydlig kontrast till
titelrollen.

Levande skuggor styr karaktärerna och det mesta som händer på scenen och förstärker därmed en ödesmättad känsla om att allt som händer är förutbestämt.
En enastående ljussättning och djärva projiceringar skapar knivskarpa siluetter och hjälper åskådaren att hänga med
i en påtagligt disharmonisk skildring. Alban Bergs förmåga att balansera på gränsen till musikalisk pärs förstorar tjusningen i återkommande ledmotiv. Ett antal invävda kontrasterande musikgenrer roar ytterligare.
Scenografi och kostym är noggrant avvägda. För den som tröttnat på otalet kriminalserier i tv kan däremot de tid- och platsanvisningar som projiceras i textform i varje scen störa en i övrigt stark uppsättning. De till synes billiga textilmaterialen och övriga bisarra element som avbyter varandra på scenen känns motiverade till hundra procent.

Temat är inte daterat på något sätt. Krig och fattigdomhärjar fortfarande i världen och mindre bemedlade människor måste sälja sina organ eller delta i medicinska studier för att få sitt dagliga bröd.
Susanna Levonen tycks som huggen i sten för rollen som Marie och gör kanske sin bästa prestation hittills på Norrlandsoperans scen.

Trots Wozzecks ”svåra” rykte har team Reich och Szyber tillsammans med dirigent Roland Kluttig och övriga ensemblen skapat något som inte susar över huvudet, utan träffar rakt i hjärtat även på oss icke-konnässörer.

Anna Östman