PROFFS. J P Ny-ströms är proffs uti fingerspetsarna och lärt sig inte rubas av lite regn och en krånglande orgel. FOTO: ULF HÄGGLUND

 

MUSIK: Folkmusik & Visfest & Jojk
Gammlia, Umeå

Trots det ständiga småstrilandet från en blygrå himmel höll både artister och publik ut under söndagens folkmusik- och visevenemang på Gammlia. Den enda som gav upp efter ett par låtar var J P Nyströms tramporgel, något av en ödets ironi eftersom detta numera rätt grånade band från Gällivare/Malmberget är så förknippat med just tramporgeln. De har till och med tagit sitt namn efter en orgeltillverkare.
Men J P Nyströms är proffs ut i fingerspetsarna, så de genomförde ändå en bejublad föreställning som slutpunkt på dagen. De är inte bara genuina musiker, utan också fullfjädrade underhållare och i Svante Lindkvist har de en scenpersonlighet av samma typ som Ronny Eriksson. Vart kommer alla dessa roliga norrbottningar ifrån? (Norrbotten, naturligtvis, dumskalle…)

Dagen var även i övrigt full av fantastisk, levande musik som lyste upp i rusket. Det som kanske stannar längst i minnet är sångerskan Monica Söderberg och Umeås stolthet Mats Öberg på keyboard och munspel. De genomförde ett program med några av Olle Adolphsons visor och för mig var Söderberg dagens stora utropstecken.
Vilken sångerska! En stor, varm röst med just den sälta och glimt av humor som behövs för att göra Adolphsons underfundiga och ibland hisnande vackra visor rättvisa. Få sångerskor kan leverera en text som Monica Söderberg, inte en stavelse försvann på vägen.
Och bättre uppbackning än Mats Öberg går inte att få. Han kan sprida värme med ett instrument som i de flestas händer upplevs som kyligt och okänsligt. De solo-
utrymmen han fick var inte långa, men fylldes med koncentrerade och melodiska improvisationer med en ton av både jazz och folkvisa. Inte är det konstigt att man anar skuggan av Jan Johansson?

Programmet som helhet innehöll inga svackor, vilket bevisades av att publiken trotsade strilandet och i stället växte under dagens lopp. De inledande, ungdomliga  Folkhettan och Folkfräs gav prov på återväxten inom folkmusiken; Renskötaren Jörgen Stenberg från Malå bjöd på dynamisk, gripande jojk (men kunde han inte någon gång ställt sig en bit från mikrofonen och låtit jojken klinga ut utan förstärkning?); Trion Jarnna från Jokkmokk fängslade med sin samiskt inspirerade musik; De fyra sångerskorna i Kongeroo svängde skönt med sin oackompanjerade folkapella, exekverad med stor glädje och precision.

En av överraskningarna stod ensemblen Mullin Malin för. De fem kvinnliga musikerna och sångerskorna hämtar repertoaren från Balkan och Finland och framför den både egensinnigt och stilsäkert. I de sista två låtarna, bland annat en romsk dans, tog de in dansgruppen Midnattssol, fyra kvinnor i traditionell magdansutstyrsel som fyllde gräsplanen framför scenen med liv och rörelse.
Då var vi väldigt långt från den knätofsmusik som Jimmie Åkesson och hans gäng vill göra till de rättrogna, vita svenskarnas ”rena” musik. Om det var något musiken på Gammlia demonstrerade är det att man inte kan dra upp gränser eller frysa en musikform. Då blir den lika steril som en för liten vargstam.
GUNNAR WIKLUND