ÖVERRASKAR. Lenny Kravitz överraskar positivt på sitt nionde album. FOTO: WARNER MUSIC
MUSIK
Lenny Kravitz
”Black and white America”
(Warner Music)
EFTER ATT ha regerat funk-rocken under 1990-talet var det följande årtiondet relativt ljummet för Lenny Kravitz. Men på sitt nionde album överraskar han med intressanta inslag, och det märks att han lekt loss i studion. Här blandas ivrigt olika stilar i en framåtsträvande elektronisk rymdrock.
Lenny Kravitz använder sig av sin musikaliska bredd och ber heller inte om ursäkt för det. Men skillnaden från hans två senaste album är att här uppenbarar sig självklara hits i de glättiga melodierna. Uppspelta ”Rock star city life” och orgelpsykedeliska ”Come on get it” sätter sig resolut. Titelspåret ”Black and white America” inramar visionen och ”Stand (You’re gonna run again)” håller oinskränkt med. Det hitvänliga gunget i ”Boongie drop” (feat. Jay-Z) gör att ”Dream” med textrader som ”No one can take the dream from your heart” tacksamt glöms bort.
GITARRIFFEN HAR fått ge vika något för de popelektroniska nedslagen. Men trots influenser i 1970- och 1980-talspop, varvas funkiga basgångar troget med rock, jazz och soul. Resultatet är en lätt förvirrad och rytmiskt baktung funkrock med handklappsvänlig touch, som eftersträvar att tillgodose det mesta – och lyckas.
VERONICA ÅSTRÖM
Chicagojazzen
”Brachiosaurus II”
(Native Parts Records)
INSTRUMENTALT. Att utmana sig själv och sina lyssnare, utan att irra bort sig bland spontana infall, är lättare sagt än gjort. Den myrflitige Erik Karlsson har emellertid en märklig förmåga att få udda idéer att materialiseras till spännande musik. Inte nog med att han på ett eller annat sätt tycks vara inblandad i det mesta som Skellefteås obundna popscen har att erbjuda; med sitt enmansprojekt Chicagojazzen tänjer han därtill på gränserna för sitt eget skapande. På denna senaste utgåva, en svårt limiterad kassett i formatet C-60, har han samlat sjutton variationsrika och bångstyriga instrumentallåtar som ledigt svingar sig från meditativt lugn till omskakande, överstyrda utbrott. Instrumenteringen är rik, titlarna absurt humoristiska och föreningen av det atmosfäriska och det förtätade är hela tiden angelägen.
HENRIK LÅNG
Revocation
”Chaos of forms”
(Relapse Records)
FRISK FLÄKT. Ibland kan man bara genom att ta en titt på skivomslaget och bandloggan föreställa sig exakt hur ett band låter, i amerikanska Revocations fall stämmer detta som tur är inte. Istället för den förväntade retro thrashen i Municipal Waste-stuk bjuds det på teknisk döds/thrash metal med härliga rock’n’roll/heavy metal/funk-vibbar.
Teknikaliteten i riffandet tar tyvärr över lite för mycket emellanåt, och även om jag gillar både teknisk och progressiv musik så tappar jag ibland fokus och har svårt att få ihop helheten i låtarna. Men det är också tack vare dessa små ”konstigheter” som skivan faktiskt känns både fräsch och som en frisk fläkt i en industri som tyvärr allt för ofta använder sig av samma recept.
TOMMI KONU
Chimaira
”The Age of hell”
(eOne Music)
OJÄMN METAL. Chimaira tillhör, tillsammans med Lamb of God, mina personliga favoriter i den så kallade New wave of American heavy metal-vågen under 2000-talet. Nu var det förvisso ett par år sedan jag lyssnade på bandet, men trots både medlemsbyten och skivbolagsbyte så låter det mesta sig likt. Groove metal med stänkar av metalcore och thrash, utfört på ett delikat och svängigt manér.
Skivan är i sin helhet tyvärr rätt så ojämn och hade nog känts lite mer livlig om ljudbilden inte var så steril. Men höjdpunkter går att finna i bland annat låtar som ”Year of the snake” och ”Born in blood”.
”The age of hell” bjuder inte på några direkta nyheter men är definitivt ett av Chimairas starkaste album hittills.
TOMMI KONU
MANRAZE
”Punkfunkrootsrock”
(Rocket science/Playground)
GLAMMIGT. Uppställningen är uppseendeväckande. En Def Leppard-gitarrist (Phil Collen) bredvid Six Pistols trummis (Paul Cook), kryddat med basisten från Girl (Simon Laffay). Phil Collens sidoprojekt Manraze för tankarna tillbaka till glam- och hårdrockens 80-tal. Och på det första spåret ”Over my dead body” fångar Manraze Def Leppards anda från den tiden.
Det känns mycket, mycket länge sedan. Phil Collen träder in i rollen som Def Leppard-sångaren Joe Ellliot och gitarrsoundet står han själv för.
Det blir inte så mycket punk, funk eller roots som titeln lovar – utan mest gammal hederlig gubbrock. Men i reggaeinfluerade ”Closer to me” och bluesiga ”Fire” bryts mönstret tillfälligt.
PHILIP WALLIN
BAXTER DURY
”Happy soup”
(Regal/EMI)
TORR POP. Den saligt bortgångne Ian Dury var känd för sina underfundiga vardagsberättelser, framförda på bred cockney i en sär-egen sångstil. Och sonen, med förnamnet Baxter, bär utan tvekan vissa likheter med sin berömde föregångare. Han tycks åtminstone ha ärvt dialekten, det nonchalanta röstläget och sinnet för att väva ihop detaljskarpa historier.
Däremot skiljer sig det musikaliska anslaget åt: på sitt tredje album serverar Baxter Dury avig, torr och modernt färgad pop som placerar sig en bra bit ifrån pappans sammansmältning av music hall, punk och pubrock. Och med sina drastiskt formulerade skildringar av förvirrade individer i dagens England känns ”Happy soup” skrämmande aktuell.
HENRIK LÅNG
FIONN REGAN
”100 acres of sycamore”
(Heavenly/Cosmos)
FOLKPOP. På papperet gör den irländske folkpopartisten Fionn Regan egentligen ingenting som är anmärkningsvärt. Han plockar fram mjuka toner på en akustisk gitarr, skjuter till lite piano och stråkar – och låter sin känsloladdade röst träda fram i mixen.
Men det färdiga resultatet är likafullt oerhört lockande: det finns en intimitet i tilltalet, som gör att de annars metafortyngda texterna framstår som rena bekännelser. Här ges naturens och kärlekens skiftningar stort utrymme, här bor himmelsk glädje granne med djupaste mörker. Och Regans låtskrivande är oantastligt; allt på skivan flyter fram med en sådan självklarhet att man inte ens tänker på det hantverk som ligger bakom.
HENRIK LÅNG
Grande Luxe
”Time measured in bitter chapters”
(Egen utgivning/Triada)
SÄKER DEBUT. Melodiöst, melankoliskt, välproducerat. De orden återkommer i mitt huvud när jag lyssnar på Grande luxes debutalbum ”Time measured in bitter chapters”. Det är inte ovanligt att debutalbum från osignade band känns skakiga. Men Umeåbandet framför sin musik med stor säkerhet. Jag gillar att stort utrymme ges åt såväl musiken som sången. De levande trummorna höjer betyget, något slarvigt uttal ibland sänker det lite.
Trots att man anar influenser från band som Radiohead och Coldplay har de funnit sitt eget sound och räds inte att flörta med fler genrer utanför pop/rocken.
Skivan växer ju mer man lyssnar och jag anar flera radiohits, däribland pampiga ”Broken” och mer finstämda ”Lucid”.
JOHANNA FREDRIKSSON
Skriv ut
