JUSSI ADLER OLSENS tre första böcker om polisen Carl Mørck är en liten sensation enligt mig. Hos polisen i Köpenhamn jobbar denne Carl: han är tvär, arbetsskygg och allmänt skeptisk till allt och alla.

De flesta människor förstår han sig inte på. Han plågas dessutom av skuldkänslor över att helt enkelt vara i livet medan den ene av hans före detta partner är helförlamad och den andra död. När så beslutet kommer om att bilda Avdelning Q – en sektion inom polisen som ska undersöka så kallade cold cases, blir han nästan nöjd (helt nöjd är han aldrig), för det innebär att han kan sitta nere i källaren, med fötterna på skrivbordet, och sova. Kanske på sin höjd röka en cigarett. Han är alltså ingen karriärist, direkt.
Men Carl Mørck får en medarbetare, den syrianske invandraren Assad, med ett mycket oklart förflutet, och friden är slut, för Assad vill verkligen jobba. Dialogerna mellan dessa två karaktärer är helt nödvändiga, de är
roliga, kryddade med missförstånd men också en god vilja. Dialogerna fungerar som andningspauser för läsaren, därför att intrigerna i alla tre böckerna är nästan diaboliska.

I ”KNINNAN I RUMMET” utreds försvinnandet av politikern Merete Lynggaard, och samtidigt som vi följer polisernas trevande arbete, befinner vi oss hos Merete, men vi vet lika lite som både poliserna och Merete själv vad som hänt och varför. Hon befinner sig, som titeln antyder, instängd i ett rum och klaustrofobin är i det närmaste outhärdlig.
I den andra romanen, ”Fasanjägarna” dyker en till medarbetare upp på avdelning Q, den mycket egensinniga kvinnan Rose. Fallet handlar om en gammal mordutredning som lades ner därför att en gärningsman erkände sig skyldig. Men någon vill att fallet öppnas igen, och många spår leder till en anrik internatskola där bara samhällets toppskikt får studera. Den före detta internatskoleleven Kimmie lever numera på Köpenhamns gator och plågas av minnen från det förflutna. Både hennes före detta kamrater från skoltiden och polisen vill ha tag på henne.

I SÅ DEN tredje delen, ”Flaskpost från P” startar intrigen i Skottland då en flaskpost upphittas, för att sedan hamna i glömska.  Avdelning Q får fallet på sitt bord och inser att det är många, många år sedan den skickades. Avkodningen av brevet tar lång tid men det står klart att två pojkar skickat brevet, de befann sig uppenbarligen i livsfara, men frågan kvarstår vilka de är, eller var.
Adler-Olsen har strukturerat dessa tre romaner på ett liknande sätt.
Parallellt med utredningen får vi följa både offer och förövare. Författaren är dessutom duktig
på att kamouflera tiden, så att man aldrig är säker på om Carl Mørck, Assad och Rose ska hinna ikapp brottslingarna eller kan rädda de som befinner sig i direkt livsfara.
Det går inte att ta något för givet. Sammantaget är nog dessa romaner de mest spännande jag läst på länge.
Adler-Olsen kommer att bli en skräll, även utanför de skandinaviska länderna, och kommer därför också bidra till att öka intresset ännu mer för deckarförfattarna från våra nordliga länder.