UMEÅ Brottsutsatta kan snabbare må bättre om de på ett tidigt stadium erbjuds stöd.
Det konstaterar Olof Semb i sin avhandling. Problemet är att ingen erbjuder detta stöd.
– Det finns en brist på samordning, säger han.

Olof Semb är doktorand vid institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet. Han har studerat hur brottsutsatta som erbjuds och genomgått kristerapi mått mycket bättre efter åtta månader än de som inte fått samma möjlighet.
”Skickas runt”
I verkligheten erbjuds
inte brottsutsatta den slags handfasta hjälp som i studien.
– Det är brist på samordning. Det finns inte en instans som har ansvaret, utan man skickas runt och det blir de brottsutsatta som själva får ta reda på var de ska vända sig. En samordnare från antingen polisen eller socialtjänsten som kunde hjälpa till behövs verkligen.
Han menar att situationen blir omöjlig för någon som just varit med om ett grovt brott.
– De utsätts först för ett brott, sedan ska de ta kontakt med en mängd olika ställen. Symptomen som kommer med brottet blir ett hinder för att göra allt detta, men de offentliga instanserna känner inte till det.
Symptomen blir hinder
Olof Semb beskriver hur den brottsutsatta står i mitten och runt om har hon allt praktiskt som ska lösas. Det är kontakter med polis, åklagare, domstol, vårdcentral, skola, arbetsgivare, psykolog, försäkringsbolag, socialtjänst, släkt och vänner.
Men innanför den ringen finns alla känslorna som kan uppstå. Oro, ångest, förtvivlan, rädsla, skam, flykt, förvirring, oförmåga att planera eller koncentrera sig.
Dessa symptom menar Olof Semb blir hinder för att kunna lösa alla de praktiska bitarna, och det är här han ser ett behov av någon som samordnar hjälp åt de brottsutsatta.
– Det krävs att man är väldigt stark och robust för att klara av en sådan situation, men det är man ju inte då.
Ifrågasätter sig själv
Olof Semb menar att det är känslan av skam som ställer till mest problem.
– Vi har behov av att se världen som positiv, men efter en sådan här händelse gör vi någon mental operation. Vi tänker ”Världen är god och så här ska det inte vara. Det måste vara jag som har gjort något fel”. Och så skuldbelägger vi oss själva och känner skam.
Späder på kränkningen
Samhället är dåligt på att ta hand om dessa känslor, utan späder i stället på dem, vilket innebär en
sekundär traumatisering.
– Det kan vara i kontakt med rättsprocessen eller media då personen ifrågasätts och blir bemött som om de ljuger vilket är det värsta som kan hända. Det blir en kränkning som späds på, säger Olof Semb.