MÄSTERLIG. Robin Pecknold och hans Fleet Foxes har gjort en ny mästerlig skiva. FOTO: SCANPIX
FLEET FOXES
”Helplessness blues”
(Sub pop/Bella Union)
Väntan har varit lång. Det skrevs ingen vackrare poplåt på 00-talet än ”Blue ridge mountains” och Fleet Foxes självbetitlade debutskiva från 2008 var ett på alla sätt fulländat förstlingsverk.
Förväntningarna på ”Helplessness blues” har därför varit allt annat än små. Hur underbart är det då inte att Seattlegruppen gör precis lika oemotståndlig, förkrossande vacker stämsångsutsmyckad folkpop den här gången?
Musikaliskt har Fleet Foxes inte förändrat särskilt mycket i sitt uttryck.
Texterna har blivit rakare, mer rättframt existentialistiska än på debuten. Istället för lärkor och klippiga berg sjunger Robin Peckold på ”Helplessness blues” om att vara tjugo-någonting – lika gammal som ens föräldrar när de fick barn – och försöka hitta någon slags mening i tillvaron.
Allra, allra bäst blir det i åtta minuter långa ”The Shrine/An Argument”. Det är ett mästerverk av Brian Wilsonska dimensioner, lika ödesmättat vacker som ”Surf’s up” eller ”Til I die”.
Men det finns så många sensationella små stunder här. Varje spår är värd en liten recension i sig, en hyllningssång, en Brolin-snurr. Jag är bara så glad över att den här gruppen finns och att jag får vara med på resan.
OLOV ANTONSSON
***
DET VACKRA LIVET
”Det vackra livet”
(Labrador)
SKÖRARE. Philip och Henrik Nyström har med rätta hyllats för den indiepop de gör med The Mary Onettes. Och de som gillar The Mary Onettes kommer att älska brödernas svenskspråkiga projekt Det vackra livet.
Det är som att allt bröderna stått för musikaliskt blir lite tydligare nu.
Syntarna är ännu mer 80-tal, trummorna mer angelägna, ljudbilden ännu luftigare och Philip Ekströms sång ännu lite mer skör och naken.
Texterna är dessutom riktigt fina och kryper en betydligt närmre och berör på ett annat sätt än tidigare. Ytterligare et plus är fina och drömska melodier. ”Askan”, ”Barn av en istid” och ”Vi ägde världen” är mina favoriter på en riktigt stark skiva.
NICLAS HOLMLUND
FERAL
”Dragged to the altar”
(Ibex Moon Records)
BÄST. Ett, från min sida, efterlängtat debutalbum från Skellefteås dödspluton Feral. 2009 års demo ”Welcome to the graveyard” korade jag till årets demo i en annan publikation, så förhoppningarna för denna debut har varit skyhöga.
Infriar då Feral mina förhoppningar med ”Dragged to the altar”? Bandets gungiga old-school dödsmetall är av absolut finaste sort och även om skivan mest innehåller gammalt material så är det en fröjd att få höra dessa låter igen med en produktion signerat Ronnie Björnström (Enhanced Audio Productions). Men vi bjuds även på två nyare kompositioner och dessa lovar enbart gott inför en framtida uppföljare, från ett av Västerbottens just nu absolut bästa dödsmetallband.
TOMMI KONU
CHRISTOFFER LUNDQUIST
”Through the window”
(Warner)
KLASSISK POP. Efter tiden i Brainpool är Christoffer Lundquist en flitigt anlitad producent. Han har bland annat jobbat med Per Gessle, Ulf Lundell och Joakim Thåström.
Nu släpper han sin första skiva i eget namn. Och att här finns goda kunskaper inom popmusik råder inga tvivel om.
Lundquist hittar mycket inspiration i 60-talspop och 70-talsrock och använder samma byggklossar som lade grunderna då. Han gör det mestadels bra men det här upplevs allt annat än nytt.
Det är klassisk pop ihopkokad efter välkända recept. Ett mer eget uttryck hade Lundakillen tjänat mycket på. Några starka refränger, exempelvis på titelspåret, tar man dock med sig.
NICLAS HOLMLUND
THORSTEN FLINCK OCH REVOLUTIONSORKESTERN
”Thorsten Flinck och revolutionsorkestern”
(National)
RÖSTEN HÅLLER. Estradören Thorsten Flinck är en spännande person. Fascinerande i sitt svårmod och sin mörka framtoning. Och han är spännande som sångare också. Mörkret och nerven bor i hans stämma som han stundtals släpper lös som ett vilddjur. Men även när han håller igen fungerar det riktigt bra, som på ”Maria” och fina ”När du kommer hem till mig”. Tyvärr är musiken inte i närheten av lika intressant som sånginsatsen. Den trött proggrocken med sina gubbiga elgitarrer är bitvis plågsamt tråkig. Visorna är traditionella och nytolkningar av låtarna inte tillräckligt egna. Det gäller versionerna av Townes van Zandts ”Pancho and Lefty” och Nick Caves ”Where the wild roses grow”. Men rösten. Den håller.
NICLAS HOLMLUND
MICK HARVEY
”Sketches from the book of the dead”
(Mute/Playground)
DOVT. Han är mest känd för sitt mångåriga samarbete med Nick Cave, men med ojämna mellanrum har multiinstrumentalisten Mick Harvey också gett ut intressant material i eget namn. Här gör han det på nytt, i en svit sånger dominerade av dova toner och grubblande textrader. Harvey är i sina bästa stunder en mästare i konsten att ta tillvara på atmosfärer och detaljer i musikens landskap – och i ”October boy” och ”Famous last words” naglar han fast melankolin med sina känsliga fingrar. Skivans tematik – skissartade minnesbilder av bortgångna vänner och bekanta – pockar förstås på ett betydande allvar, men de teatrala tendenserna uteblir. Det är mest av godo: återhållsamheten klär dessa låtar väl.
HENRIK LÅNG
ÖBACKA BLUES BAND
”Öbacka Blues Band”
(Egen utgivning)
FÖRVALTAR ARVET. 1965 köpte jag en lp, ”Paul Butterfield Blues Band” som la grunden till min musiksjäl.
46 år senare levererar Öbacka Blues Band tio spår där mycket är hämtat från den skivan. Man frågar sig hur ÖBB ska kunna förvalta det minst sagt gedigna arvet?
Svaret är att det görs på ett läckert sätt, det blev positiva reaktioner i min musiksjäl. Här är det inga covers, istället personliga tolkningar av gedigen blues. Inspelad live i studio, med ett härligt småruffigt ljud modell 60-tal.
Sångaren/munspelaren Peder Wedin levererar massor av skön hootin and tootin. Min favoritsång på den är skivan är en läcker version av ”Just to be with you”. Där sitter allt som en smäck.
NILS WIDING
TINDERSTICKS
”Claire Denis film scores”
(Constellation)
VACKERT. På ”Claire Denis Film Scores” samlar Umeåaktuella Tindersticks den filmmusik de komponerat till den franska regissören Claire Denis fillmer de senaste 15 åren.
Tindersticks känns igen, även när de gör filmmusik: Ödesmättade stråkar, klinkande pianon och släpigt jazziga rytmer. Det är väldigt, väldigt vackert och dramatiskt på det mest återhållsamma sättet.
När Tindersticks nästa helg framträder på Made-festivalen är det till bilder från just Claire Denis filmer.
Det känns som årets mest givna konsertbesök i Umeå.
OLOV ANTONSSON
Fotnot: ”Claire Denis Film Scores” är en samlingsbox med fem cd-skivor. VF:s recensent har recenserat en samling med ett urval från boxen.
JEUDAH
”While we sleep”
(Black star foundation)
TUNT. Khomas frontfigur Jan Jämte och Kristian Karlsson från P G Lost ville utmana sig själva genom att göra en rockskiva nästan helt utan gitarrer. Hur låter det då? Ja, det låter ungefär som Khoma utan gitarrer. Jämtes isande röst är en behållning, så också de mörka texterna. Men vad gäller musiken så känner jag att det pompösa ljudlandskapet som ska ersätta gitarrerna inte riktigt håller. Det blir aningen tunt och faktiskt lite tråkigt stundtals. Det är förvisso rätt fint på de lugnare spåren som ”Things will fall apart”, ”Black swan” och ”Life in a sinking ship”. Men det hjälper som inte när den allt den här skivan gör är att den gör mig sugen att lyssna på Khoma. Och får man lyssnaren att vilja lyssna på någonting annat, då är det inte bra nog.
DANIEL BRÄNNLUND
SAMAEL
”Lux Mundi”
(Nuclear Blast Records)
VÄXER. Schweiziska Samael är tillbaka med sitt nionde fullängdsalbum sedan debuten, ”Worship Him” (1991). Till skillnad från föregångaren ”Above” (2009) som visade upp ett mer tempofyllt Samael har bandet valt att gå tillbaka till soundet som går att finna på bland annat 2007 års ”Solar Soul”. Jag välkomnar denna återgång till ett Samael som bygger mer på tyngd än fart, bandet har dock valt att behålla en del element som de införde på föregångaren. Det grindas fortfarande på sina delar, men dessa partier är väldigt bra inarbetade i bandets patenterade elektroniska/industriella metall.
Kanske inte bandets starkaste album, men jag har en känsla av att denna skiva kommer att växa till sig med tiden.
TOMMI KONU
PASCAL/MATTIAS ALKBERG
”Allt det här”
(Novoton)
KORSBEFRUKTNING. Det finns inga andra svenska rockmusiker som lyckas göra lika nattsvart och drabbande musik som Pascal. Syntar, trummor och gitarrer ekar av domedag och Isak Sundström framför de mörka texterna på ett sätt som gör att man lyssnar. ”Ta ner min kärlek” och fantastiska Peter Le Marc-covern ”Håll om mig” tillhör det bästa som getts ut på svenska i år. Desperation i toner.
Andra halvan av denna splitskiva tar Mattias Alkberg hand om. Lite poppigare med lysande texter blir det då. Punkiga ”Svensk musik” är ett riktigt starkt spår och på det hela taget känns det som det här gemensamma skivsläppet är en fin korsbefruktning. Alkberg hittar en skön tyngd och Pascal har vässat sina texter.
NICLAS HOLMLUND
ELLIOTT MURPHY
”Elliot Murphy”
(Lunde records)
REFERENSRIKT. Den amerikanske singer/songwritern Elliott Murphy ångar på. Trots att det är flera år sedan han fyllde 60 gör han över 100 spelningar om året och detta är hans 31:a studiealbum.
Och det märks att Murphy har varit med.
I hans musik ryms ett stort antal referenser från den rika rocktradition han verkar inom. Det är båda Murphys styrka och svaghet. För samtidigt som han briljerar med snygga inslag av både rock n’ roll och blues blir uttrycket väl spretigt på det hela taget. Gitarristen Olivier Durand visar upp några 80-talsdoftande gitarrsolon och Murphys sånginsats är stabil.
Men den riktiga pricken över i:et saknas på den här varierade och bitvis riktigt svängiga rockskivan.
NICLAS HOLMLUND
Skriv ut
