Filmrecensioner 8 april

RIO

Filmstaden, Umeå
Biostaden, Skellefteå
Regi: Carlos
Saldanha
Svenska röster: Ola Forssmed, Josephine Bornebusch, Pernilla Wahlgren m fl.
Engelska röster: Jesse Eisenberg, Anne Hathaway
m fl.

NÄR DET GÄLLER animerad film får man inte ställa för hårda krav på handlingen. Om den förs framåt i hyfsad fart mot det förväntade slutet får man vara nöjd.
I ”Rio” tycker jag det är på gränsen till för långsamt och för förutsägbart emellanåt. Kanske har det att göra med att filmens huvudperson är en fågel som inte lärt sig flyga.
Papegojan Blu är tamfågeln som vuxit upp i bur i den sömniga staden Mooselake tillsammans med omsorgsfulla Linda som driver en bokhandel. När det visar sig att Blu är den sista hannen av sin art får han åka tillbaka till sin barndoms regnskog utanför Rio de Janeiro. Syftet med resan är att han och den betydligt vildare papegojhonan Jewel ska rädda artens överlevnad. Ett arbete som blir minst sagt komplicerat när de hamnar i fågelsmugglares lömska klor.

EN ÄVENTYRLIG RESA genom djungeln och myllret på Rios gator tar sin början. Och som om inte alla fåglarnas färgprakt vore nog utspelar sig historien också under Rios stora karneval. Man får så att säga färgintrycket mättat för en tid framöver.
De många sköna karaktärerna är annars filmens största behållning. Förutom huvudpersonerna är den elaka papegojan Nigel, fågelpappan Rafael och stadskillarna Pedro och Nico de jag har roligast åt. Gårdagens förhandsvisning av filmen var med engelska röster och hur de som gör de svenska rösterna (Bland annat Ola Forssmed, Josephine Bornebusch, Pernilla Wahlgren och Magnus Härenstam) klarar sig låter jag vara osagt. Särskilt intressant ska det bli att höra hur de stämningsskapande sångnummer som Pedro (Will i Am) och Nico (Jamie Foxx) gör blir på svenska. Jesse Eisenberg (”The social network”) är för övrigt lysande som den bräcklige Blu.
Animationen av människorna i filmen är inte lika klockrena som de av fåglarna. Några är förvirrande lika varandra, men fågelforskaren Doktor Barbosa tillhör en av filmens mest underhållande figurer.
På det hela taget är ”Rio” ett färggrant energipiller i sambatakt.
NICLAS HOLMLUND

SUCKER PUNCH

Filmstaden, Umeå
Regi: Zack
Snyder
I rollerna: Emily Browning, Abbie Cornish, Jena Malone  m fl.

DET ÄR SVÅRT att inte bli imponerad av ”Sucker punch” – men det är ännu svårare att bli engagerad.
Här finns mycket teknisk briljans men väldigt lite omtanke, eftertanke eller andra sorters tankar. Det är en fantastisk resa där tekniken och bildens utseende har varit  avsevärt mycket viktigare än handlingen.
Är det förvånande? Inte alls. Regissören Zack Snyder har med filmer som ”300” och ”Watchmen” visat att han är en skicklig bildskapare som inte riktigt har greppat det där att det är människors öden som får oss intresserade.
Dessvärre har han svårt att se människor som komplexa varelser. Sålunda är alla kvinnorna unga, snygga och duktiga på att slåss medan männen är elaka, föraktliga och i varierande åldrar. Jag skulle ha blivit mer upprörd om det inte vore så uppenbart korkat och tröttsamt.

TEKNIKEN ÄR Zack Snyder och hans medarbetare  som sagt mer bekväm med. Det är dova, färglösa bilder i en fantasivärld som har starka likheter med vår verklighet. Men visst är det märkligt att all denna teknik används för att ta fram världar och varelser som man har sett så många gånger tidigare. Men titta, är det inte orcherna från ”Ringen”-trilogin som dyker upp! Och visst var slottet med där också? Är inte det där släktingar till robotarna från ”I, robot”? Och den där eldsprutande draken, borde han inte få pensionera sig snart?
Så mycket arbete och så lite intellektuell möda är nästan provocerande att se.
LARS BÖHLIN