VF

Skivrecensioner vecka 3

SUMMONED TIDE
”If we fall we will rise”
(egen utgivning)

Mitt i brevhögen dyker det plötsligt upp en skiva med ett band från lilla Robertsfors. ”Ett i mängden”, tänker jag först, aningen fördomsfullt. Ett lokalt band väcker emellertid alltid extra intresse och det faktum att skicklige Umeåproducenten Ronnie Björnström varit inblandad i merparten av produktionen brukar alltid borga för power och kvalitet.

Så jag sätter på skivan och blir sedan sittande med lika fånigt som saligt leende på läpparna.
För, jösses vilken positiv överraskning det här är. Summoned Tide är bra. Så grymt bra. Det här är intelligent heavy metal som träffar mitt i hjärtat och gör mig både lycklig och upprymd. Summoned Tide kan sin metalhistoria.
Influenserna från 70-talet och tidiga 80-talet är ständigt närvarande och ljudbilden är mäktig och ständigt utmanande.
Musikerna är imponerande skickliga och det som tilltalar mig främst är den stora rymden, lekfullheten, tempoväxlingarna och de melankoliskt svävande melodierna.
Under lyssnandets gång tänker jag på band som tidiga Judas Priest, Rush och framför allt Queensryche.
Sedan har vi ju frontmannen, gitarristen och sagolikt skicklige sångaren Rickard Thelin. Han är Robertsfors svar på Geoff Tate.
Summoned Tide. Jag är förstummad.
DANIEL NORDSTRÖM

TU FAWNING
”Hearts on Hold”
(City Slang)

RYTMISKT. Amerikanska Indiekvartetten Tu Fawning släpper nu sin första skiva. Och de är en rakt igenom trevlig bekantskap. Inte minst för hur de jobbar med rytmer. Allehanda trummor ger deras låtar en härlig nerv och ett stort driv. ”Just to much” är ett påtagligt exempel. Förutom rytmerna är dragningen åt folk påtaglig. Sångerskan Corrina Repp är en tillgång och bandets känsla för stämsång och aviga kast och inslag i musiken gör lyssnandet högintressant.
NICLAS HOLMLUND

TOM LEVIN
”Tooth and Claw”
(Cut the mustard)

STABILT. Tom Levin gör inget som inte gjorts förut.
En singer/songwriter som står bekvämt tillbakalutad mot en amerikansk tradition. Men han gör det bra. ”Tooth and Claw” är hans tredje skivsläpp och countryinslagen från tidigare plattor får nu mindre plats. Det är på det hela taget rätt avskalat där Levins mörka och fina stämma får välförtjänt stor plats.
Låtmaterialet är dessutom tillräckligt fint utmejslat för att aldrig bli ointressant. Pampiga inledningsspåret ”For life tonight” är en höjdpunkt tillsammans med titelspåret med sin tydliga rytmik.
Tryggheten genomsyrar ”Tooth and Claw”. Levin vet att hans berättelser bär och bland de mest molldoftande spåren är ”Longing is the life you found”, där Levin sjunger tillsammans med Anna Stadling, och ”Gabriel’s gone missing” de mest lyckade.
NICLAS HOLMLUND

AMBER OAK
”Illt”
(A West Side Fabrication)

KLASSISK POP. Skellefteåbandet är känt för att vara ett medryckande och kaxigt liveband, och den pondusen har inte försvunnit när man nu debuterar i det längre skivformatet.
”Illt” är nämligen en sammanhållen och uttrycksfull utgåva, inspelad hemma hos David Sandström i Brände, med Oskar Sandlund bakom mixerbordet.  Utgångspunkten är brittisk pop av klassisk modell, med ringlande gitarrer, mycket reverb och en framfusighet i både attityd och samspel.
Jonathan Eriksson sköter sånginsatsen med den äran, men det är ändå den kollektiva styrkan som ger det bestående intrycket. Det vore både väntat och rättvist om några av de här låtarna hittade in på riksradions spellistor.
HENRIK LÅNG

ALEXIS WEAK
”Till minne av”
(La Vida Locash)

VISIONÄR. Den svenska hiphopscenen är rik på kunnande, men rätt fattig på visioner. Alexis Weak är emellertid ett lysande undantag: med sina briljanta texter och sitt egenartade sound rör han sig konstant vid sidan av allfartsvägen.
Och med denna fullängdare infrias alla löften som tidigare ep- och singelsläpp gett. Saktmodiga beats och kristallklara syntar ramar in självreflekterande historier, med Gullmarsplan som självklart epicentrum. Känslospannet och rimsmidandet är hisnande, och även i de tungsinta, mörkare passagerna skiner det lekfulla handlaget igenom.
Weak har redan på förhand gått ut med att albumet är hans svanesång som skivartist.
Låt oss hoppas att han ändrar sig.
HENRIK LÅNG

NIKLAS VON ARNOLD
”Superman”
(Rec Rec)

MODERN SOUL. Det här är man inte bortskämd med: en svensk artist som skapar överdådig och detaljrik soul av modernt snitt. Men det är just vad den stilsäkre göteborgaren Niklas Von Arnold gör, på denna välljudande och älskvärda albumdebut. Han axlar rollerna som sångare, låtskrivare och producent med enorm säkerhet och ger varje strof en ömsint behandling.
För det är kärleken som står i självklart fokus; den färgar skivans tretton spår och får stundom Von Arnold att låta som Masthuggets senkomna svar på R Kelly. Och den ohämmade romantiken i ”Angel” och ”Must be love” borde få även den mest förhärdade typ på fall.
HENRIK LÅNG

GRAND 95
”The Grand 95”
(Upright Bass, Downright Ugly/DFR)

FINT HANTVERK. Albumdebuterande The Grand 95 med rötterna i Boliden har mycket som talar för sig. Kärleken till den amerikanska folkmusiken är uppenbarligen enorm. Hantverket är ypperligt. Varje mandolinslinga låter som en tår som droppar ner i ett glas öl.
Och om det är något ett samhälle som Boliden skriker efter, så är det väl att ljudsättas med visptrummor, pedal steel och ”Twin Peaks”-svaj på gitarrerna.
Så visst har ”The Grand 95” sina poänger, särskilt när tonarten är moll. Men på det hela taget blir det alldeles – alldeles – för många ”prayer books”, ”baby girls”, godståg, whiskeyglas och andra floskler ur den stora amerikanska sångboken. Sudda ut klyschorna så kan det här bli riktigt bra.
OLOV ANTONSSON

JESTER
”Strange days”
(BD Pop)

STORSLAGET. Den skivdebuterande Piteåsonen Jonatan Lundberg sparar sannerligen inte på krutet. Under artistnamnet Jester gör han popmusik med storslagna gester. Det går dock inte att helt avfärda hans lättlyssnade blandning av pop och rock.
För detta är lidelsen alldeles för äkta och pianospelet emellanåt alldeles för njutbart. Låten ”Leaving” är en höjdpunkt tillsammans med lugna ”Waltz”.
Men det räcker inte riktigt hela vägen. För totalt sett är melodierna lite för mediokra och soundet påminner för ofta om något som skulle levereras från Melodifestivalens scen.
Jester ligger på gränsen till något riktigt bra med sin storslagna pop.
Det räcker dock inte till de stora arenorna. Den här gången.
NICLAS HOLMLUND

• Kommentera
•  Skriv ut artikeln