GRANNE MED VÅLDET. Attacken mot politikern Bernt Andersson skedde bara ett stenkast från VF-krönikören Niclas Holmlunds ege hem. Ett våldsdåd som skakat om honom och hela kvarteret rejält. FOTO: SCANPIX

DET BÖRJADE som en helt vanlig onsdag.
Barnen skulle kläs inför sin sista dag på dagis före julledigheten. Det var den vanliga stressen och det obligatoriska tjatet. Jag hade givetvis inte en tanke på vad som samtidigt hände 50 meter längre ned längs gatan.
Att det där stod en knivbeväpnad man och väntade på att attackera sitt offer.
Samtidigt som min knappt tvååriga dotter stolt satte på sig skorna själv.

DET VAR FÖRST sedan jag lämnat barnen på dagis och kom till jobbet som polisradion berättade vad som hänt. Att en av mina grannar hade huggits ned utanför sitt hem.
Det första som slog mig var en omedelbar känsla av overklighet. Att koppla samman ett så brutalt våldsbrott med min vanliga, så rakt igenom trygga, morgonrutin var inte möjligt. Skeendet som beskrevs på polisradion var så långt ifrån min egen verklighet det gick att komma. Ändå tangerade de varandra.
Nästa starka känsla var oro. Hade gärningsmannen gett sig på ett slumpartat utvalt offer? Hade blixten lika gärna kunnat slå ned på mig och mina barn när vi kommit ut på gården? Tankar som egentligen är för otäcka att tänka men samtidigt omöjliga att göra sig av med. Då gärningsmannen, ännu fyra veckor efter attacken mot politikern Bernt Andersson, inte gripits är dessa tankar fortfarande aktuella.

ENS SÅRBARHET har blivit så oerhört mycket större sedan man fick barn. För varje barn man får blir den så att säga upphöjd i två. Minst. Något som är helt naturligt då man värderar sina barns säkerhet och trygghet mer än någonting annat.
Också omsorgen om övriga släktingar och vänner ökar då de betyder allt mer för ens barn. Rädslan för att något ska hända någon av dem är en helt annan än innan man blev förälder.
Våldsbrott liknade det som skedde två hus från mitt eget skakar därför om så mycket mer.
Det är säkert därför känslan av overklighet fortfarande kan komma över mig när jag tänker på vad som hänt. Trots att polisen förhört mig, grannarna berättat hur det var att ta emot den drabbade och vårt hus synts i stort sett i varje nyhetsrapportering om överfallet.
Det är för jobbigt att ta in helt och fullt.
Knivdådet och mina barn får inte lov att rymmas i samma tanke.

DE RINGAR PÅ vattnet som ett våldsbrott har ryms sällan i nyhetsrapporteringen. Det är väldigt lätt att glömma hur det bakom varje svart rubrik ryms ett stort antal anhöriga, vänner, grannar och alla dem som berörs av brottet genom sina yrken.
Att det totalt sett blir så många som drabbas.
En granne undrade samma vecka som attacken skett om hon kunde låta sina barn leka utomhus som hon låtit dem göra tidigare. Då gärningsmannens flyktväg troligtvis gick i närheten av deras hem kan jag förstå hennes oro.
Den säger också en hel del om vilka sår ett våldsdåd mitt i den till synes så trygga tillvaron skapar.
Sår som det kommer ta tid att läka.