SVERIGE BEFINNER SIG vid ett vägskäl. Alliansens skattesänkningar, försämringar av trygghetssystemen, privatiseringar och attacker mot facket undergräver välfärdssamhället. Ett kallt samhälle växer fram med privata försäkringar istället för gemensamt finansierad välfärd. Istället för ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” får vi en ordning där människor ser till egenintresset och skiter i andra.
Det är ett sjukligt tillstånd. Vår rikedom och välfärd är resultat av samarbete, av gemensamma ansträngningar. Men i borgerlighetens samhälle framstår inte andra människor som källan till min rikedom. Medmänniskan blir en motmänniska. En konkurrent. Ett hot mot mina intressen.

OM DESSA FÖRÄNDRINGAR drivs tillräckligt långt vittrar solidariteten sönder. Solidariteten mellan arbetande och arbetslösa, mellan de med hyfsade inkomster och de med små. Det är kort sagt sammanhållningen inom den breda arbetarklass som socialdemokratin i val efter val har mobiliserat för att skapa ett rättvisare samhälle som står på spel.
Om solidariteten inom denna majoritet av befolkningen vittrar sönder kan den inte längre mobiliseras för rättvisa och trygghet. Det vet Fredrik Reinfeldt. Och det är målet med hans politik.

ARBETARRÖRELSEN KAN fortfarande vända trenden. Men för att åter kunna mobilisera denna majoritet krävs ett program för väsentliga förbättringar. Val vinns inte genom att förvalta en underfinansierad välfärd där personalen går på knäna och kvaliteten i verksamheterna är otillräcklig. Det gäller även inom rörelsen. När reformerna avstannade på 90-talet avstannade också medlemmarna. Det var inspirerande att kämpa för folkhemmet. För den demokratiska socialismen. Men inte för en balanserad budget.
Det finns ekonomiskt utrymme för offentliga investeringar i välfärd, infrastruktur och hållbarhet. Ett utrymme som kunde användas för att mobilisera en majoritet för en rättvis politik.
Den svenska statsskulden har blivit en nettofordran. Vi har byggt upp överskott om flera hundra miljarder. Dessa medel skulle kunna användas för att investera i bostäder och kollektivtrafik, för att kraftigt öka antalet välfärdsarbetare. Det är avsaknaden av ett sådant program som lett till att socialdemokratin förlorat två val i rad.
Inför valet 2006 hade vi byggt upp ett överskott på ca 600 miljarder. 2010 fanns det kvar drygt 400 miljarder trots de borgerliga underskotten. Så varför lanserade inte socialdemokraterna ett offensivt reformprogram?
Gårdagens ledare konstaterade att borgerligheten under längre tid har stärkt sin makt över det politiska samtalet. Till och med ledande socialdemokrater har influerats. De tror inte att det går att stärka välfärden och bekämpa arbetslösheten genom offentliga investeringar. Det beror till stor del på att man har köpt viktiga delar av borgerlighetens verklighetsbeskrivning.

”PENGARNA RÄCKER INTE Vi har inte råd!” Det har varit ett mantra för politiken i drygt ett årtionde. Även inom arbetarrörelsen. Påståendet att det blir svårare att finansiera framtidens välfärd har motiverat en era av försämringar och uteblivna reformer.
Välfärden anses ohållbar eftersom fler blir äldre, eftersom kraven ökar, eftersom verksamheterna blir dyrare. Så lyder den yttersta sanningen i debatten. Allt annat är världsfrånvänt och ansvarslöst mot framtida generationer. Ja, kommunförbundet har i en utredning varnat för skatter på 70 procent (!) om vi bevarar dagens system.
Lösningen ger sig själv: vi får dra åt svångremmen och införa ett system med privat välfärd och egenavgifter. Oavsett vem som har makten måste politiken vara borgerlig. Glöm fördelning efter behov. Glöm satsningar på skola, vård och omsorg. Glöm full sysselsättning.
Varifrån kommer dessa bistra utsikter? Borgerlighetens samlande PR-maskineri har trummat ut budskapet om kris. Det har getts vetenskaplig lyster i utredningar och rapporter.
Faktum är att finansieringsproblemet är en bluff. Ekonomhistoriker Daniel Ankarloo har visat det gång på gång, senast i boken Välfärdsmyter. De stundande 20 årens pensionsavgångar är ungefär lika stora som avgångarna sedan 1990. De sistnämnda medförde dock inte dramatiskt ökade kostnader. Istället kunde skatterna sänkas kraftigt och statsskulden blev en nettofordran. Fler blir visserligen äldre, men samtidigt ökar samhällets resurser.
Socialdemokratin måste skaffa sig en egen ekonomisk analys. Det kan aldrig vara rimligt att hundratusentals går arbetslösa medan välfärden krackelerar. Det kan inte bli svårare för ett allt rikare samhälle att finansiera välfärd och omsorg för de äldre. Arbetslöshet kostar mer än att anställa i offentlig sektor.
Socialdemokratin borde anta ett program för att återställa det som förlorades under 90-talets nedskärningar och den reformlösa period som följde. Det innebär ett par hundra tusen fler anställda i välfärden och
rejäla satsningar för att möta framtidens utmaningar, i synnerhet på miljöom­rådet.

MAGNUS  GRANBERG