TIDIGARE SSU-ordförande Nicklas Nordström hamnade tillsammans med några andra socialdemokrater i blåsväder för deras arbete åt PR-byrån Prime. Avlönade av Svenskt Näringsliv har man påverkat den socialdemokratiska eftervalsdebatten i syfte att föra partiet åt höger. Det har fått många inom rörelsen att ryta till. Och det är ju bra.
Men detta är tyvärr vardagsmat.
Borgerlighetens makt över politiken är idag större än den någonsin varit sedan allmän rösträtt infördes. Bland annat eftersom man har många politiker på sin lönelista. Via en svärm av sponsrade organisationer – PR-byråer, tankesmedjor, opinionsinstitut, och så vidare – sysselsätter Svenskt Näringsliv en ansenlig mängd individer som sedan gör politisk karriär. Merparten unga allianspolitiker är framsprungna ur denna mylla. Men man fångar också upp en del socialdemokrater.
Det vore dock fel att säga att Svenskt Näringsliv har köpt svensk politik. Strategin är mer raffinerad. ”Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträde på verkligheten, den har makt.” Så skrev den notoriske PR-konsulten Patrik Engellau.
Borgerlig opinionsbildning är en miljardindustri. Svenskt Näringsliv har lagt omkring fyra miljarder på propaganda under de senaste tio åren.

HÖGERNS ARBETE för att förändra det politiska klimatet är långsiktigt och har pågått sedan 70-talet. Denna tid var höjdpunkten för arbetarrörelsens inflytande i Sverige. De borgerliga hade inte regerat på fyra decennier. Nya vänsterrörelser växte sig starka. En våg av strejker aktualiserade frågor om ekonomisk demokrati. Arbetarrörelsen skrev böcker, publicerade tidningar och inspirerade forskare vid universiteten. SAF (nu Svenskt Näringsliv) hade en diger uppgift framför sig.
SAF tog intryck av vänsterns omfattande idéproduktion. Framöver skulle man publicera hundratals böcker, läromedel och rapporter, arrangera seminarier och betala för annonskampanjer som spred högeridéer. När nyliberalismen lanserades av ekonomer i USA kunde detta formidabla maskineri för opinionsbildning presentera de nya högerteorierna som vetenskapliga fakta för det svenska folket.
Nyliberalismen gick ut på att demolera välfärdsstaten, arbetsrätten, fackföreningarna och den sociala tryggheten. Allt för att främja ekonomisk tillväxt. Den fulla sysselsättningen, hjärtat i den svenska välfärdsmodellen, ansågs driva upp löner och inflation. Arbetslöshet var god ekonomisk politik enligt nyliberalerna.
Nyliberalismen hade dock inget folkligt stöd alls och den borgerliga regeringen 1976-–982 vågade inte förverkliga dess program. Men SAF lät sig inte nedslås.

UNDER 80-TALET etablerade borgerliga ekonomiska instanser som SNS konjunkturråd och Näringslivets Ekonomifakta en allmän föreställning att välfärdsstaten ledde till ekonomisk misär. ”Sverige halkar efter” hette det. Höga skatter hämmade företagandet och låg arbetslöshet var orsaken till den höga inflationen. Det var inte sant, men budskapet fick stort genomslag.
Samtidigt ägde ett skifte rum i socialdemokratin. En ny generation partiekonomer hade tagit intryck av tidsandan. När partiet återvann regeringsmakten blev Kjell-Olov Feldt finansminister. Till skillnad från företrädaren Gunnar Sträng var Feldt inspirerad av den  nyliberala medicinen mot inflationen – att låta arbetslösheten stiga – och han släppte fram likasinnade till viktiga poster.
De avregleringar som genomfördes av den nya tidens män ledde till en omfattande lån- och priskarusell. Men i medierna skylldes den skenande inflationen på vår låga arbetslöshet, de starka fackförbunden, vår generösa välfärdsstat och så vidare. Det såg SAFs armé av opinionsbildare till. När regeringen Bildt tillträdde 1991 kastade man landet rakt ned i arbetslöshetens stålbad i tron att det var ”den enda vägens politik”. Resultatet var dock att vi fick uppleva den värsta depressionen under 1900-talet. Helt i onödan.

DET SVENSKA välfärdssamhället förändrades i grunden. Och den massarbetslöshet som uppstod består än idag eftersom den ekonomiska politiken ännu bedrivs enligt nyliberala principer. Staten har med budgettak och överskottsmål förbundit sig att inte bekämpa arbetslösheten med offentliga investeringar. Trots att man har råd. Utan att höja en enda skatt. Utan att behöva låna.
De som styr produktionen av idéer bestämmer den politiska utvecklingen. Många socialdemokrater anammar inte den borgerliga politiken för att de i hemlighet får lön av Svenskt Näringsliv. Ja, det är i varje fall sällsynt. Men man tycker sig inte ha något alternativ. Deras bild av samhället är så präglad av den neoklassiska ekonomiska ”vetenskapen” att högerpolitiken upplevs som oundviklig.
Partiet måste göra sig av med detta nyliberala arv. Vi måste som Lena Sommestad påpekat skapa oss en självständig samhällsanalys, fri från nyliberala vanföreställningar. Det finns en enorm potential i en klassisk socialdemokratisk politik.

MAGNUS  GRANBERG