LEDARE: En klok S-politik för medelklassen gynnar även de svaga grupperna


PARTILEDARKANDIDATER? Mikael Damberg och Veronica Palm har hamnat i
händelsernas centrum efter Mona Sahlins avgång. Problemet med dagens
process är att en ny partiledare ska tas fram samtidigt som
politiken ska omprövas.             Foto: SCANPIX

Under 90-talet härjade debatten mellan förnyare och traditionalister som värst inom det Socialdemokratiska partiet. Det var en ganska hätsk och i många stycken obehaglig debatt som fördes på den tiden. Jag tyckte då att förnyarna alldeles för lättvindigt köpte högerns samhällsanalys och dess politiska åtgärder, och det står jag för även i dag.
Ordet traditionalist för osökt tankarna till någon som står för gamla regler och sedvänjor i stället för nya och reformerande. Förnyare däremot är per definition reformistiska. Genom orden blev traditionalisterna lite av förlorare innan debatten ens börjat.
Nu skriker alla efter förnyelse. Nu verkar alla vara överens om att någonting måste hända inom socialdemokratin för att man återigen ska attrahera väljarna och börja vinna val. Men den förnyelse alla i dag ropar efter har ingenting att göra med den forna debatten mellan traditionalister och förnyare, mellan höger och vänster.
I dagsläget kan förnyelse innebära precis vad som helst. Det är upp till partiet och i förlängningen dess medlemmar att definiera vad förnyelsen ska innebära.
Partiets politiska strategi med välfärdsstaten i centrum har genom åren lyckats så väl att den svenska medelklassen blivit större och större. Människor har fått ett bättre liv genom den socialdemokratiska politiken.
Socialdemokratin lyckades under så många år skapa ett samhällskontrakt mellan olika grupper genom att föra en politik som gynnade alla. Genom detta osynliga samhällskontrakt vann socialdemokratin val efter val och kunde fortsätta välfärdsbygget.
Men någonstans på vägen efter 90-talskrisen förlorade partiet nationellt insikten om hur viktigt detta samhällskontrakt är för att vinna val. Socialdemokratin nationellt har inte lyckats hitta konceptet som får den nya stora medelklassen att ingå i ett samhällskontrakt.
Detta har dock många S-kommuner främst i norr förstått och gjort politik av, resultatet av detta kan vi utläsa i valresultaten.

Socialdemokratin har under senare år nationellt framstått som ett parti endast för de svaga grupperna i samhället, för de arbetslösa och för de sjuka.
Socialdemokratin ska naturligtvis stå på dessa gruppers sida, men för att kunna göra det måste man ha den stora medelklassen med sig.
Socialdemokratin har i dag ingen praktisk rikspolitik för medelklassens vardagsproblem. När högern lanserade rut-
avdraget för att lösa medelklassens ”livspussel” stod partiet handfallet. Man borde naturligtvis då dammat av det klassiska S-förslaget om förkortad arbetstid för att möta medelklassens behov.
Partiet borde inte ha lanserat förändringarna i fastighetsskatten i denna valrörelse, även om det kan ses som klassisk socialdemokratisk politik. Det var egentligen inget fel med förslaget, felet var hur lite det gav i förhållande till hur det uppfattades. Medelklassen i radhus och villor förstod aldrig konstruktionen och att de inte skulle bli drabbade. Däremot så gav det negativa känslor mot socialdemokratin. Det faktum att förändringarna endast skulle dra 300 miljoner till statskassan gör att det var ett onödigt tilltag som endast skrämde bort väljare. Jämför denna summa med de 17 miljarder som Sahlin lovade bort i och med pensionärsskatten som skulle motsvara jobbskatteavdraget, så inser man det orimliga.

Att media nu älskar att skriva om alla möjliga framtida partiledare är naturligtvis förståeligt, men föga intressant egentligen. Den som ska leda partiet ska göra det utifrån den politik som kongressen fastslår.

Om partiet ska fortsätta sina kliv högerut och slåss om det utrymme som finns i den politiska mitten är Mikael Damberg ett bra förslag till ny partiledare.
Ska partiet återerövra sin position som ett parti med ett samhällskontrakt för välfärd är Lena Sommestad och Håkan Juholt utmärkta kandidater.
Ska partiet ta några steg till vänster bort från den trånga politiska mitten så är Veronica Palm given.
Vill partiet vara tråkigt men kanske tryggt väljer man Sven-Erik Österberg till ny partiordförande.
Jag hoppas att Lena, Håkan och Veronica tar sig en allvarlig funderare.