BOK
BENGT HANSSON
”Över land färdas båten på männens axlar”
Ord & Visor förlag

SOMLIGA FÖRFATTARE minglar på mässor och höstar in miljoner, befinner sig ständigt i ropet – andra skriver ett helt liv i tysthet utan att nå varken berömmelse eller stora upplagor.
Bengt Hansson var av den senare sorten.  I Vilhelmina var han visserligen känd genom den lokala skrivarklubben och för sina uppläsningar på litteraturaftnarna, men därutöver inte.
Även för mig, som under rätt många år ändå var VF:s kulturredaktör, var han ett okänt namn, vilket stämmer mig till viss eftertanke.
Bengt Hansson var uppenbarligen ingen författare som slog på trumma för sin egen diktning.
Tonen i den samlingsvolym som nu, drygt tre år efter hans död, postumt färdigställts genom sonen Thordleif Hanssons försorg är heller inte påträngsam. Snarare eftertänksam och lågmäld, osentimental utan att för den skull helt stänga dörren till det vemodiga.

HAR MAN SJÄLV upplevt ungefär samma tid och miljöer är det dikter som bjuder på många igenkännanden. Samtidigt öppnas, med stor tonsäkerhet och känsla för ords valörer, ett lyriskt landskap av nu snart glömda dofter, ljud  och smakminnen:
Det amerikanska fläsket var vitare än snö
iskallt och i tunna skivor smälte det i munnen.
Och även om andra litterära storheter som Helmer Grundström och Birger Vikström också varit ute på den banan så är det nog ingen som skildrat arbetet i skogen med samma poetiska pregnans som Bengt Hansson.
Ett ofta omänskligt slit med tunga stockar, snö innanför skjortkragen och meterdjupa drivor som får yxljuden att domna bort mellan träden
Tack och lov var det dock inte vinter jämt, här påminns även om vårvintermorgnar med skare som höll och gjorde det lätt att färdas, liksom om välkomna avbrott i myrslåttern, med doft av nykokt kaffe och kalla pannkakor med smör i matsäcken.
Stunder som gjorde att livet ändå kunde kännas värt att leva.
Till sin huvuddel är det förstås en mycket manlig värld, men Bengt Hansson är heller inte blind för kvinnornas minst lika tunga tillvaro, med kor att mjölka och kläder att tvätta och sen skölja i iskallt vatten.

MAN LÄSER och man gör det med en allt större förundran  över att ett så begåvat skrivande kunde försiggå i skymundan, fjärran från läsare och berömmelse. Ett tidigt försök på eget förlag tycks ha blivit en så dyrköpt erfarenhet att den avskräckte från nya.

UT TILL EN STÖRRE publik nådde Bengt Hansson därför egentligen bara en enda gång, med en veckodagbok, utvald bland tvåhundra andra, som stod i nr 1/1977 av Aktuellt i
Politiken, socialdemokraternas medlemstidning som hade kulturella ambitioner och 140 000 prenumeranter vid den tiden.
Den texten återfinns också, som en särskild pärla, i den här samlingen som till yttermera visso illustreras av följsamma foton och har ett utmärkt förord av Bo Johansson.
Sent är ju bättre än aldrig. Och nog är det en välgärning att Bengt Hanssons lyriska produktion nu postumt blir tillgänglig för en större publik. Mellan hårda pärmar och med snyggt omslag, alldeles som han själv önskat.

MATS ROSIN