Ny president. I ett starkt kritiserat val förlorar Erdogan tio procent av rösterna, men vinner ändå. Frågan är hur han kommer gå vidare, och frågan är hur oppositionen ska reagera? Foto: TT
Detta är en ledartext publicerad i Folkbladet. På ledarplats framförs socialdemokratiska värderingar. Ledarskribenten svarar för åsikter i artikeln.

Maja Nordström: I en ny populistisk tid

Ledare.
Under söndagen röstades det nya förslaget om ett federalt system med president igenom i Turkiet. Statsministerns jobb försvinner och parlamentet bakbinds under en president som får fullt mandat för att utse ministrar och ändra lagar. Endast vid förräderi kan presidenten avsättas.
Maja Nordström
Publicerad 17 april kl. 21:59

Återigen har ljudet av tusentals kastruller använda som trummor ljudit genom Istanbulnatten. Det är en protestsång utförd i säkerhet, från balkonger och köksfönster.

På gatorna hade tungt beväpnad polis väntat, tårgas har väntat, i bråk har döden väntat.

Efter söndagens val sörjer halva Istanbul, halva Ankara, halva Izmir, halva Turkiet.

Den promenadseger som Erdogan hade väntat sig uteblev men en seger blev det ändå med strax över 50 procent av rösterna. Detta efter att ja-kampanjen haft så gott som all tv-tid, efter att så gott som alla oppositionsledare suttit fängslade, efter hot om inbördeskrig och terrorismanklagelser riktade mot den som ville rösta nej. Även själva valdagen blev en rysare med en rösträkning som starkt kritiserats. Sent på söndagen gick valnämnden ut med att man även godkänner de valsedlar som saknar den officiella stämpeln. Flertalet videor dokumenterade också när ogiltiga röstsedlar stämplades och videor spreds över sociala medier. Valet kritiseras av OSSE som ojämlikt.

Efter söndagens val sörjer halva Istanbul, halva Ankara, halva Izmir, halva Turkiet.

Oppositionspartierna CHP och HDP kräver omräkning av rösterna, men frågan är dels om det är möjligt, och dels om det kommer godkännas. Valnämnden har gått ut med ja-sidan som segrare, segertal har hållits och många har dansat och manifesterat sin glädje hela natten. Nu ska tusentals lagar skrivas om och den stora frågan är hur Erdogan kommer agera.

Turkiet är starkt trängt i såväl utrikespolitiska frågor som ekonomiska frågor. Både turism och export har haft stora problem det senaste året och Erdogan har lovat att lösa allt detta. Det finns en möjlighet att han nu vill ikläda sig rollen som landsfader och ena landet, men mycket få tror på detta. Att fixa en ekonomi i fritt fall, att hantera den eskalerande situationen i norra Syrien och norra Irak är mycket svårt. Läckta källor från turkiska säkerhetstjänsten MIT vittnar istället om planer att iscensätta en attack från norra Syrien/Rojava och på så vis dra in Turkiet i kriget som de nu är uteslutna från.

Vad som kommer hända återstår att se. Det är dags att lämna Erdogan en liten stund för att se vilket Turkiet som har förlorat ty det är något som de har gemensamt med andra länder.

De som förlorade söndagens val kommer få överge mycket. De har likt USA fått en ledare som av många upplevs som en vindflöjelsliknande åsiktskanon. De representerar ett land där stad och landsbygd är starkt segregerat. De möter en konflikt som bygger på religion och klass. Den rika, sekulära medelklassen i städerna och på kusterna mot den sunnimuslimska skaran som samlar turkar och kurder framförallt på landsbygden. Det är ett utbildningssystem i omgörelse med en starkare religiös prägling på institutionerna. I likhet med USA har man en relativt svag organiseringsgrad, svaga (förbjudna) fackföreningar, en stor politisk apati, en vurm för starka ledare. Men precis som i USA kan vi anta att organiseringsgraden kan komma att gå upp som en protest.

Diplomatiska förhandlingar och diplomatiskt stöd behöver inte bara ske på nationsnivå.

Vi kommer, och vi måste, se en förstärkning av multinationell organisering på föreningsnivå, på individuell nivå, mellan tidskrift och tidskrift, fackförening och fackförening. Vi kan inte längre lämna arenan öppen för storpolitiska spelare som säger sig företräda hela landet när det så uppenbart inte är så. I såväl Sverige, som i de länder där val förloras till maktfullkomliga populistiska ledare gäller det att organisera och utbilda sig och det med eftertryck. Andra världskriget hade kunnat stoppats av de kvinnor och mödrar som organiserade sig över nationsgränser för att stoppa det vanvettiga med krig och detta genom att de såg vad de hade gemensamt – ingen vill ha sitt barn tillbaka hem i en kista.

När vi återigen ser stora ledare som hetsar om krig gäller det att komma ihåg just detta.

När en lärare träffar en annan lärare är det inte nationen som står i centrum, utan pedagogiken. När en arkitekt träffar en arkitekt pratar de om stadsplanering. När en gruvarbetare träffar en annan gruvarbetare pratar de om arbetsmiljö och mineraler. Det de alla har gemensamt är att de vill göra samhället bättre. Vår tid som kommer nu handlar om att skapa så många bryggor som möjligt mellan människor, annars är en hållbar och jämlik värld borta.

Annons
Annons
Annons
Folkbladet
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 59 00
  • Redaktionen
  • 090-17 59 40
  • Besöksadress
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
  • Postadress
  • Box 3164
  • 903 04 Umeå
Ansvarig utgivare: Anna Benker | © Copyright Folkbladet | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten