Umeå
Skräckisar ur verkligheten
Det här är ruskigt men det är inte nära på så ruskigt som den unga tjej som under en lång tid hade en man boende under sängen i sin lägenhet - utan att hon visste om det. Det är min favoritskräckis, speciellt eftersom den berättelsen är sann. På riktigt! Jag känner typ människan. Nästan. Och kan inte tänka mig något otäckare.
En annan ruskig sak är kvinnan som bor i stan och som var på väg hem en sen natt när hon märke att en man förföljde henne. Hon skyndade på stegen och började närma sig sin lägenhet, fick upp porten, stängde igen dörren och andades ut. Men precis när hon stod där och klädde av sig i hallen trycktes handtaget ner från utsidan. Som tur var hade hon låst. SÅ LÄSKIGT!
För att inte tala om en annan vän som vaknade på natten av att någon försökte öppna ytterdörren. Efter ett tag tystnade ljuden. Hon tog mod till sig och gick fram för att kika i titthålet. Där får hon se en man som står tryckt mot väggen, i ett försök att inte synas i gluggen.
Själv har jag flera skräckisar ur uppväxten. När jag och två kompisar lekte ute i skogen och blev förföljda av en konstig gubbe till exempel. Han jagade oss långt in i skogen – tills vi blev hysteriska av skräck. Tillslut kom vi fram till ett hus där en av kompisarnas släktingar bodde. Vi stannade där länge länge. Jag har aldrig varit räddare. Och när vi skulle gå hem igen dök mannen upp. Han hade stått utanför huset och väntat. Jag sprang hela vägen hem till pappa och mamma och det tog flera år innan jag kom över det.
Vi behöver inte berätta om troll och häxor för barn idag. Vill man få pli på flickorna kan man berätta skräckisar ur verkligheten. Det finns så det räcker och blir över.
Publicerad 2010/09/22 23:03 under Clara reflekterar och recenserar.
RSS
Läs Daniel Nordströms blogg
Läs Jonas Fahlmans blogg om Skellefteå AIK och hockey
”Monne” är Tärnabys nya Anja
33 kommentarer till Skräckisar ur verkligheten
Ja det är riktigt otäckt det där. Kalla kårar sprider sig som en löpeld längs ryggen på mig. Speciellt när jag har en dotter… Vad ska man göra för att lära dem att vara försiktiga..? Ditt förslag på att berätta historier ur verkligheten är inte dum alls. Det ska lägga på minnet. Trevlig blogg förresten!
[Anmäl]
15 februari, 2012 kl 15:02
Jag har varit mörkrädd sedan jag var barn och flera händelser har väl spätt på det genom åren som blottare, fula gubbar i skogen m.m.Men något av det läskigaste var en kväll i lägenheten jag bödde i då i Sthlm .Jag var precis på väg att lägga mig när jag från köket får se en hand som kommer in genom brevlådan.Jag höll på dö av skräck men det visade sig senare att nya grannen en man hade varit så onykter att när han äntligen kom upp för trappan ramlade och fick in handen genom brevlådan
[Anmäl]
7 november, 2011 kl 1:33
huhu läskigt!
[Anmäl]
29 september, 2010 kl 1:41
Okej, det var inte bra att jag läste det här nu. Sitter helt allena i min lägenhet.
Vågar inte titta under sängen….
[Anmäl]
25 september, 2010 kl 23:19
Men fy fasen! Jag som tänker att sånt där inte händer i verkligheten. Att man inte ska hålla på och jaga upp sig.
En gång hörde vi krafsande på dörren och några som bröt sig in i hallen, min modiga kille gick upp och de skrämdes genast iväg, och det visade så småningom sig varit kompisar till hans roommate som brutit sig in för att sno gorbypiroger ur vår frys i hallen eftersom de var fyllehungriga. (De fick för övrigt tag i en fläskfilé som de tydligen tillagade där mitt i natten.) Så borde alla läskiga historier sluta.
[Anmäl]
24 september, 2010 kl 0:09
Jag växte upp i en lägenhet på andra våningen. En dag kom min granne och berättade för min mamma att hon hade mitt i natten sagt till en kille som med en lång stege stått och kollat in i mitt sovrum..han hade stått där länge berättade hon. Jag vet inte än idag vem detta va men efter de så sov jag med rullgardinen nere..
[Anmäl]
24 september, 2010 kl 0:06
Usch, mitt hjärta slår något alldeles extra fort… Hur ska jag nu kunna somna?
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 22:07
varför vill man plåga sig själv? jag sitter här mörkrädd och ensam hemma och fastän jag inser efter första raden av ditt inlägg att jag borde sluta läsa, så fortsätter jag… så himla dumt! dessutom är csi på tvn.. skulle hunden börja skälla eller morra nu så hade jag nog fått en liten hjärtattack^^ men så går det när man sparar favoritbloggen till sist och allt annat är läst ;P
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 21:56
Pingback: Skräckisar ur verkligheten | nyheteromlagenheter.se
Pingback: brinir.net - Skräckisar ur verkligheten
Jag har tänkt på att det alltid är tjejer som ska vara rädda. Fråga tjejer vad de gör för att skydda sig mot överfall och de kan skriva långa listor. Frågar man killar samma sak blir de bara paffa. Och ändå är överfall vanliga för killar också. Man får ju komma ihåg att våldsbrott faktiskt har minskat, inte ökat, tvärtemot vad många tror. Rapporteringen i media har däremot ökat.
Vad får det för konsekvenser att halva befolkningen går runt och är rädda hela tiden? Vi har ju, precis som du påpekar Clara, blivit itutade detta sen vi var små.
En masspsykos uppbyggd kring fulagubbarrädsla. Jag tror inte att den gör oss nått gott alls.
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 16:59
Nää sluta, jag skulle aldrig ha läst det här eller alla kommentarer (som jag fortsatte att läs trots att jag visste vad dem handlade om). Jag är expert på att skrämma upp mig själv på kvällarna, inbillar mig att någon msugit in och bara väntar på att få döda mig, måste alltid ha dörren låst, leta igenom lägenheten, kolla en extra gång under sängen. USCH.
En gång mitt i natten kom någon upp på vår balkong och började dra försiktigt i handtaget, igen igen igen säkert 30 gånger sedan snabbare, hårdare och verkade aldrig ge sig – Jag tänkte att snart får dem upp dörren. Ringde polisen som kom men försent.. Poliserna åker vidare och då kommer dem tillbaka och fortsätter precis som förut drar och sliter i dörren, jag ringer tillbaka polisen men dem hinner försvinna igen.
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 16:36
Jag jobbar som städerska och fick höra att i en familj som vi städar hos hade det hänt nåt otäckt. Sonen, som är runt 16 år, hade kommit hem för att hämta lite gympakläder och funnit deras granne, en karl i 40-årsåldern, i mammans kläder från smutskorgen.
Han hade förklarat att ”han skulle på maskerad och behövde låna lite kläder”. Pojken är nu så rädd att han knappt kan sova. Den där mannen verkar ha varit inne i deras hus flera gånger. Huga!
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 15:09
min pojkvän har också varit den ”otäcka gubben”!en mörk vinterkväll hade han gått till universitetet. det var en tjej som gick efter honom. han gick in tvärt på sin skola, skrev ut några papper. sen gick han till sin farmor och plötsligt var han bakom tjejen. hon blev rädd och började springa. men då ropade han till henne att hon inte behövde vara rädd.men jag förstår henne verkligen. det var ett av stans värsta områden dessutom kvällstid.flera gånger när jag tagit nattbussen hem har konstiga gubbar glott på mig. då har jag ringt min pappa så har han fått komma och möta mig.
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 12:18
En amerikanska jag träffade på konferens berättade att det hänt henne på ett hotell att hon vaknade av att någon kommer in i rummet. En man. Hon ligger i sängen, ber tysta böner att han inte ska tända, och börjar sega sig bort från dörren, ur sängen. Han tar av sig och lägger sig i sängen, hon lyckas rulla ur tyst precis innan. Ligger på golvet, livrädd. Han tände dock inte. Efter en kvart eller så vågar hon sig ur rummet när hon är säker på att han inte är vaken…
Och ja, hon hade låst.
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 11:20
Hej hopp.
Jag hade – 1995 – någon sjuk människa som under en period skickade ”beklagar sorgen” kort till mig. Svart/vita kort med dikter och sorjliga mönster. Helt absurt. Det beställdes också varor i mitt namn och ibland ringde det och flåsades i luren. Jag tyckte det var så obehagligt att jag polisanmälde allt, men det gick ju inte att göra något tyvärr.
Men det är som du säger – vad ska man med påhittade skräckisar till när vi har skuggan runt knuten?!
Tack för en mänsklig och färgglad blogg!
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 10:49
Jag förstår inte? Vill man få pli på flickorna… Vad menar du? Varför skulle man vilja man få pli på flickorna?
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 10:44
Uja, vad många läskiga gubbar det finns…
Till Paulina: vad starkt och inspirerande av dig att du trots att du utsatt för ett våldtäktsförsök inte går med på att begränsa dig eller ditt liv! Det är som du säger, hemska saker kan drabba oss när som helst (hemska män eller annat) och det bästa man kan göra är att leva sitt liv som man vill varje dag, trots det!
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 10:38
Jag bodde en gång i en lägenhet på bottenvåningen med egen ingång. Vaknade mitt i natten och behövde gå och dricka vatten. Köksfönstret låg så man kunde se entrén. Precis när jag står och dricker vatten ser jag en mörkklädd man smyga upp på min trappa. Strax därefter hör jag hur han tar upp en nyckel och försöker låsa upp dörren. När det inte går så rycker han i handtaget och verkar bli mer och mer ilsken. Jag är övertygad om att han snart krossar fönsterrutan i köket. Men efter ett tag gick han. Det tog dock lång tid innan jag somnade om. Troligen var det nån som gick fel på fyllan.
Där jag bor nu har vi två våningar. En natt för inte så länge sen vaknade jag av världens brak på nedervåningen. Som om någon brutit sig in. Nere har vi bara hallen och ett förråd. Jag satte mig upp i sängen, men vågade inte gå ner. Hade min lilla dotter sovande bredvid mig. Efter typ en halvtimme vågade jag gå ner. Då visade det sig att det var vår stora hallspegel som ramlat ner från sin krok…
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 9:26
Hej Clara. Har nyligen upptäckt din härliga blogg. Jag uppskattar verkligen dina mysiga baka-och-sköta-trädgården-inlägg varvat med dessa mer allvarliga texter. Toppen verkligen.
Det är ju sant att det är otroligt läskigt med ”snuskiga” män som utövar otäcka och kvinnoförtryckande handlingar. Man blir så arg så det kryper i en. Har själv blivit utsatt för överfallsvåldtäktsförsök och visst blir man rädd en tid.
Jag anar förvisso din ironi angående vad vi kan göra för att ”få pli på flickorna”, men jag tycker ändå att det är fel att vi ska skrämma upp tjejer med historier om hur läskiga män är. Skiten händer ändå och man ska inte vara rädd för att bo själv, leka ute själv eller gå hem ensam från olika ställen. Låt oss vara fria i denna värld! Ha en fin höstdag.
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 9:15
Jag vill också!
Jag har ett xtra arbete där jag kontrollerar folk som sitter i fotboja. Åker hem till dom och tar utandingsprover.
En man, en gammal boxare, var väldigt arg när vi kom dit och de hade kämpat för att INTE godkänna honom för fotboja. När han hade hållt sig lugn några omgångar rann väl bägaren över och jag råkade vara där just då.
När jag skulle gå, för att han var så agressiv, tog han ett fast tag i mitt hår, drog in mig i lägenheten igen och stängde dörren så att min kollega hamnade utanför.
De 20 minutrarna i hans våld innan insatsstyrkan slog in dörren var vidriga. Han skrek och hotade sen blev han lugn och vänlig. Så höll han på.
Jag var övertygad om att jag skulle dö den kvällen.
Än idag känner jag mig ibland klibbig i huden som om hans ondska ligger kvar som ett äckligt täcke.
Ha det gott!
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 9:13
Vill berätta om när jag en kväll skulle ta metron hem i Bryssel. Mina vänner & jag hade skillts åt & jag med mitt blonda hår var ”van” vid ganska otrevliga närmanden & att folk tom tog i mitt hår. På perrongen fanns en bänk men där satt redan en man & då han luktade illa gick jag en bra bit bort. Vips så stod han brevid mig ändå. När tåget väl kom korsade jag hela vagnen för att komma långt ifrån honom. Han följde efter & satte sig alldeles brevid mig i en helt tom vagn. Han började prata & jag låssades som vanligt bara prata svenska. Han tjatade & jag som blivit illa till mods ringde min bästa vän men i stressen råkade jag ringa hemnummret & blev tvungen att språka på engelska med hennes värdmamma.Vid en hållplats steg jag ur & bytte vagn men när jag väl skulle av gick han ändå av på samma ställe. Jag gick fort fort mot utgången tills jag hörde att han följde mig då jag sprang så fort jag kunde & upp för rulltrapporna där min bil stod. Först när vi kommit upp till vägen försvann han.
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 9:05
Konstigt att hon inte hittade gubben under sängen när hon dammsög eller nåt. Om han hade bott där en längre tid. Men hon kanske var (minst)lika kass på att städa som jag. Hos mig hade han nog klarat sig ett par dygn iallafall.
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 8:28
hahaha, ja hos mig med :)
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 9:22
Hej Clara, det hade varit roligt att läsa lite mer om hur du reflekterar kring din kristna tro. Framförallt i ljuset av SD´s framfart och deras önskemål att göra kristendomen till den enda tillåtna religionen i Sverige samt att de försökt använda sig av Svenska kyrkan i sin marknadsföring.
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 8:12
För att inte tala om de otäcka gubbar som satt utanför skolan och glodde då man var barn/tonåring, eller drog ner byxorna då man var på väg hem från stan på nätterna i tonåren. Ryyyyyys!
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 5:38
Ah, mitt-i-natten-läsning! Du råder då inte bot på insomnia:D
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 4:45
…och ingen vuxen följde er hem, eller kom och hämtade er fastän ni var så skräckslagna?!
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 2:28
Nej det gjorde de inte. Jag tror inte att någon vuxen ens trodde på oss :(
[Anmäl]
23 september, 2010 kl 9:23
Jag tänkte berätta en grej som är lite tvärtom… min sambo var den läskiga ”gubben”, fast inte med meningen dårå.
Vi bor i ett bostadsområde med massa lägenheter och alla portar ser typ likadana ut. När han en vinternatt skulle cykla hem från en kompis så lyckades han trött som han var gå in i fel port. Och han upptäckte det inte förens han kom upp på tredje våningen till ”våran dörr” och nyckeln inte passade fast han vred och drog i handtaget.
Kan bara tänka mig hur jag hade reagerat om JAG bott i den lägenheten och en skum snubbe försökte få upp dörren mitt i natten. Hujjja.
[Anmäl]
22 september, 2010 kl 23:39
Nejnej, klart inte det med mannen boende under sängen är sant, det är ju värsta vandringssägen som alla hört!!
[Anmäl]
22 september, 2010 kl 23:23
men åh! varför var jag tvungen att läsa det just som jag skulle sova? din blogg som brukar vara säker och skönt och lagom upprörande.
men självplågande sida vill självklart höra mer om mannen som bodde under sängen(?) verkar helt stört otäckt.
det kanske inte alls var poängen med inlägget men, Berätta!, berätta! mer mer! jag har ju nästan helt slut på egna rysligheter.
[Anmäl]
22 september, 2010 kl 23:22
Så sant som det var sagt.
[Anmäl]
22 september, 2010 kl 23:09