MOR OCH SON. För 20 år sedan fick tidigare Skellefteåbon Ingrid Ögren, numera i Söderköping, chockbeskedet att ­hennes äldste son tagit livet av sig. – Plötsligt blev allt kaos, säger Ingrid som engagerar sig på riksnivå genom att hjälpa anhöriga, efterlevande och suicidnära patienter.
PETER DREXEL

”Plötsligt blev allt ett kaos”

Nyheter.
Ingrid Ögren var på en skolresa när hon fick veta att hennes son tagit sitt liv.
Magnus Johansson
Uppdaterad 10 februari kl. 08:32

– Allt blev kaos, alla i bussen berördes starkt, minns Ingrid.
Chockbeskedet har följts av en 20 år lång resa av skam, skuld, sorg och saknad.

Det var under våren 1997 som Ingrid fick ett telefonsamtal som hon önskade att hon aldrig hade fått.

– Jag jobbade som lärare och var på väg till Kiruna på en skolresa när min man ringde. Min sons flickvän hade hittat honom död i lägenheten. Jag visste om att han inte hade mått så bra till och från under sista åren, men det kom ändå som en chock, berättar Ingrid.

Hon minns sonen som begåvad, känslig och vilsen.

– Han hade medvind under tonåren och var populär i sin omgivning. Men livet blev jobbigare och svårare för honom. Han sökte akut hjälp hos psykiatrin, fick hjälp, men valde sedan att avbryta när han ansåg att de inte kunde hjälpa honom, förklarar hon.

Fyra om dagen

Varje år tar cirka 1 500 människor sitt liv i Sverige, vilket kan omräknas till fyra om dagen.

Siffrorna är förskräckliga, förskräcklig är också den börda som anhöriga tvingas bära med sig när någon av deras nära och kära har begått självmord, såsom skuld, skam, saknad och sorg.

– Jag bodde i Skellefteå och min son i Stockholm när han tog sitt liv. Jag kan gräma mig över att jag, trots god kontakt med honom, inte kunde hindra honom. Första tiden efter det att min son tagit sitt liv upplevde jag som ett rent helvete. Jag minns inte så mycket, men jag minns att jag grät för minsta lilla, berättar Ingrid.

Betydelsefullt arbete

Den enda organisationen i Sverige som finns för personer som förlorat någon i suicid är SPES (Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd).

När Ingrid sökte hjälp och stöd för 20 år sedan var inte alla vägar plogade. Samtidigt befann hon sig mitt i sin yrkeskarriär och försökte överleva genom att arbeta.

Stort engagemang

Det skulle dröja tre år innan Ingrid fick kontakt med en psykolog, som hon samarbetade med i fem år, vid psykkliniken i Skellefteå.

Först 2002 fick Ingrid kontakt med en SPES-grupp i Skellefteå som funnits sedan 1997.

Sedan det mötet har Ingrid engagerat sig för SPES både lokalt och nationellt.

– Arbetet med SPES har betytt väldigt mycket för mig. Jag har kommit i kontakt med personer som befinner sig i samma situation som jag. På träffarna har vi gråtit och skrattat, snackat fotboll och ishockey och ätit bullar och kakor, berättar Ingrid.

Stort steg

I dag är hon ledamot i SPES på riksnivå och ansvarar bland annat för telefonjouren dit anhöriga till de som tagit sitt liv eller de som vill ha hjälp för sina anhöriga kan vända sig för att få stöd och att prata med någon.

För många kan det vara ett stort steg att söka hjälp via stödjourer eftersom det är tabu kring suicid.

– Folk är rädda för att prata om det. Det gäller att förebygga och jobba preventivt så att vi upptäcker de som är suicidnära i god tid.

Annons
Detta är en nyhetsartikel. Artikeln beskriver det vi känner till just nu och kan komma att uppdateras. Uppgifter ska vara sanna och relevanta.
Annons
Annons
Folkbladet
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 59 00
  • Redaktionen
  • 090-17 59 40
  • Besöksadress
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
  • Postadress
  • Box 3164
  • 903 04 Umeå
Ansvarig utgivare: Anna Benker | © Copyright Folkbladet | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten