Protester för en human migrationspolitik i Stockholm.
TT
Detta är en opinionstext publicerad i Folkbladet. Skribenten svarar för åsikter i artikeln. Vill du vara med i debatten? Skicka dina åsikter till debatt@folkbladet.nu eller använd vårt enkla formulär.

"Då måste jag ta mitt liv" svarade han

Debatt.
UD avråder svenskar från att resa till Afghanistan, men ändå barn och unga vuxna tvångsutvisas dit. Vilket får fruktansvärda konsekvenser.
Det skriver Carina Persson.
Folkbladet Redaktion
Publicerad 2 februari kl. 20:00

Svaret kom utan betänketid när min vän, 18 år, fick frågan av handläggaren på Migrationsverket.

En respektfull och saklig handläggare ställde frågan ”Vad har du för tankar om att du troligtvis kommer att behöva återvända hem till Afghanistan?”.
Med hängande huvud och svag röst svarade han ”då jag måste ta mitt liv”.

Med hängande huvud och svag röst svarade han ”då jag måste ta mitt liv”.

Förvaltningsrätten hade givit avslag på hans överklagan. Det lilla hopp han orkat bära på sedan första avslaget blev en fis i rymden på bara en sekund.

Några timmar senare når mig beskedet om att en annan ensamkommande ung pojke i vår närhet, under den långa väntan asylprocessen inneburit, har valt att själv avsluta sitt liv – troligt för att befria sig från den smärta som intagit den plats i honom där hoppet och drömmarna för en tid sedan fanns. Den utdragna asylprocessen förgör.

Andra barn och unga vuxna som redan har fått avslag har inte orkat bära tanken på att återvända till ett land i krig, förföljelse och förnedring. Till ett land där folkgruppen Hazarer inte har något människovärde alls.

De ungdomarna har i stället valt att gömma sig, prostituera sig och leva i fattigdom och utanförskap i ett Sverige som bara för ett par år sedan pratade om Solidaritet och Öppna hjärtan.

Hur många unga människor som numera är ärenden inom psykiatrin, på grund av att alla deras drömmar raserats kan vi inte läsa om – ännu.

Hazarefolket har i åratal blivit torterade, våldtagna och dödade av olika terrorgrupper.

Att behandla människor som om ”alla människor är nästan lika mycket värda – kanske” kan liksom vapen uppenbarligen också släcka liv. Vi människor speglar oss i andras ögon och formas i mötet med varandra, vilket innebär att vi alla har ett ansvar.

Vem gör konsekvensanalysen om vad dessa individers lidande kan leda till, för Sverige och för världen? Vad konsekvensen blir för de Afghanska pojkar och unga män vi nekar ett värdigt liv ser vi redan.

Hazarefolket har i åratal blivit torterade, våldtagna och dödade av olika terrorgrupper. Att Sveriges nyligen skrivna avtal, om hur det skall bli omhändertagna när de tvingas återvända till sitt land, skall vara fungerande anser jag vara en utopi.

Som om landet Afghanistan helt plötsligt skulle välja att värdera Hazarer som människor värda de pengar landet nu får av oss för att ta emot dem på ett värdigt sätt.

UD avråder oss svenskar för att resa till Afghanistan ens under kortare tid, men barn och unga vuxna från den mest utsatta folkgruppen i landet skickar vi tillbaka.

Det som händer nu är inte solidaritet.

Året 2017 ser ut att bli året då mångas förhoppningar om trygghet och ett värdigt liv raseras. Den utdragna asylprocessen som för många startade i slutet av 2015 har blivit påtagligt inhuman. Trovärdigheten ifrågasätts och avslagsbesluten börjar hagla.

Barnkonventionens artiklar får fler och fler filter i form av strängare signalpolitik. 2015 pratade våra politiker om solidaritet. Det som händer nu är inte solidaritet.

Carina Persson

Annons
Annons
Annons
Folkbladet
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 59 00
  • Redaktionen
  • 090-17 59 40
  • Besöksadress
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
  • Postadress
  • Box 3164
  • 903 04 Umeå
Ansvarig utgivare: Anna Benker | © Copyright Folkbladet | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten