Föreställningen ”Killarna” av Johanna Salander sätts upp på Ögonblicksteatern och recensenten upplever inte att den varken är övertydlig eller kommer med pekpinnar, när den genomgående presenterar kritik mot könsrollerna och dess medföljande normer. FOTO: Johan Gunséus
Johan Gunséus
1 av 3

Eftersmak av skönhet och värme

Kultur & Nöje.
Det är inte så att jag blir omtumlad, men inte heller lockar Ögonblicksteaterns nya uppsättning ”Killarna” fram något generat fniss från publiken. Denna normkreativa föreställning är knappast över gränsen gränsöverskridande utan snarare utmanar den i det lilla, i det bekanta och i det vardagliga. Och det räcker långt!
Katrin Sten
Uppdaterad 25 oktober 2016 kl. 09:53

Johanna Salanders manus om en vänskap mellan två unga killar som träffas, delar lägenhet och som allteftersom också delar sina innersta tankar, drömmar och hemligheter är både finstämt och finurligt.

Som när de två huvudpersonerna, Jonas och Lennart i slutet konstaterar att det handlar om att känna eller tänka. Men riktigt så enkelt är det inte utan en relation mellan människor kanske framför allt handlar om trygghet och nog är det där som kärnan finns i den här pjäsen såväl som i våra nära relationer överhuvudtaget.

Skådespelarna Stefan Andersson och Sebastian Sporsén ger en trovärdighet åt dialogen som stundtals är intim och hudnära, likt en dialog mellan kvinnor, tjejer, systrar.

Salander som också har regisserat har hittat en fin balans mellan de två killarnas själsliv och avtäcker våra föreställningar om vänskapen dem emellan. Om normkritiken konstaterar och kartlägger våra normer så är normkreativitet metoden för att bemöta och bearbeta desamma.

Här träffar Salander rätt med ”Killarna” som skaver mot våra vanor, värderingar och föreställningar om sakernas, och framför allt könsrollernas, tillstånd och känsloutrymme utan att för den sakens skull var övertydlig eller ge pekpinnar.

Scenografin är enkel med ett centralt vardagsrum kring vilket publiken samlats över vilket en rad av olikformad taklampor hänger som höjs och sänks, pulserar och riktas i takt med pjäsen.

Takten upprätthålls inte minst av musiken av ”Min stora sorg” och denna spelar en inte så liten roll i att parera övergångar och skapa reflektionsytor under föreställningens gång. Den timmeslånga föreställningen är rätt och slätt väl sammanhållen och ger en eftersmak av ömhet och värme att ta med sig hem i oktoberkvällen.

Annons
Annons
Annons
Folkbladet
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 59 00
  • Redaktionen
  • 090-17 59 40
  • Besöksadress
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
  • Postadress
  • Box 3164
  • 903 04 Umeå
Ansvarig utgivare: Anna Benker | © Copyright Folkbladet | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten