Kultur & Nöje

Krönika
av Gunnar Wiklund

En minst lika värdig Nobelpristagare

Publicerad 18 oktober 2016 (uppdaterad 18 oktober 2016)
Chuck Ber­ry är själva för­ut­sättningen för inte bara Bob Dylan, utan John Lennon, Neil Young, Bruce Springsteen och rader av an­dra låt­skri­va­re, skriver Gun­nar Wiklund. FOTO: TT

Kultur & Nöje. Hade det funnits någon rättvisa hade Dylan fått dela priset med veckans jubilar Chuck Berry, tycker Folkbladets Gunnar Wiklund.

Som liten grabb följde Charles Edward Berry sin pappa till St Louis största biograf för att se filmen ”A tale of two cities”. Vid ingången blev de stoppade, afroamerikaner hade inte tillträde.

Femtio år senare stod Charles Edward, nu som Chuck Berry, på samma biografs scen och hyllades av sin hemstad på sextioårsdagen.

Han var nu ett världsnamn, en av rockens främsta pionjärer, men samtidigt en plågad svart man som misstrodde alla och bar på djupa ärr tillfogade av det rasistiska samhälle han levde i.

I dag fyller Chuck Berry nittio år.

För bara ett par år sedan låg han fortfarande ute på vägarna och drog sina gamla hits för nya generationer.

Men inte förrän hela gaget fanns i hans ficka.

Det är en ödets ironi att han nu får se Bob Dylan utses till Nobelpristagare i litteratur och hyllas som tidernas störste rockpoet. För Chuck Berry framstår det säkert som en i raden av förödmjukelser från det vita samhällets sida.

Det är en ödets ironi att han nu får se Bob Dylan utses till Nobelpristagare i litteratur och hyllas som tidernas störste rockpoet.

Det är ju han, den gänglige svarte mannen från St Louis, som är själva förutsättningen för inte bara Bob Dylan, utan John Lennon, Neil Young, Bruce Springsteen och rader av andra låtskrivare.

Det var han som visade vad man kunde göra med ord och förde in 50-talsgenerationens verklighet i rockmusiken.

Då har jag ändå inte nämnt hans revolutionerande gitarrspel …

Under några år på 50-talet skapade Chuck Berry en rad berättelser om ungdomars vardag, drömmar och besvikelser. Så allmängiltiga att de nådde både svarta och vita tonåringar.

Varje ord, varje stavelse var integrerad i musiken och rullade på ett oöverträffat, självklart sätt över tungan.

Där finns historien om den fattige pojken Johnny B Goode från djupa södern, med läs- och skrivsvårigheter, men som ”could play the guitar just like a ring in the bell”.

Eller skildringen av ett tonårsbröllop som Quentin Tarantino bakade in i filmen ”Pulp fiction”: ”C´est la vie said the old folks, that goes to show you never can tell”.

För att inte tala om ångesten inför vuxenlivet i det ytliga medelklass-USA: ” Runnin’ to-and-fro – hard workin’ att the mill./ Never fail in the mail – yeah, come a rotten bill! / Too much monkey business …”

Kort sagt, hade det funnits någon rättvisa hade Dylan fått dela priset med Chuck Berry.

Inte minst för att han formulerade en hel, frustrerad generations misstro mot det etablerade samhället, i det klassiska stridsropet:

”Roll over Beethoven, tell Tjajkovskij the news!”

Kultur & Nöje
Det jag velat säga till mitt 15-åriga jag

Det jag velat säga till mitt 15-åriga jag

Kultur & Nöje. Tänk att möts av dig själv som 15-åring. Vad skulle du berätta? Vad skulle du…

Högoktanigt på Littfest och Sameveckan

Högoktanigt på Littfest och Sameveckan

Kultur & Nöje. Yvonne Rittvall om ett utsålt Littfest och en Samevecka som bara blir bättre…

Ett stormigt sagospel

Ett stormigt sagospel

Kultur & Nöje. Gästspelande ”Stormen” är en lyckad uppdatering av Shakespeares klassiska…

Magiker som lyckades trollbinda sin publik

Magiker som lyckades trollbinda sin publik

Scen. Magikern och illusionisten Joe Labero spenderade fredagskvällen på Umeå Energi…