VF

MMA – skrämmande och fascinerande

Sportsligt sett blev galan en oerhörd succé. Fantastiska matcher och en grym show.
Både tävlande och arrangörer var i det närmaste lyriska efter Battle Of Botnia II.
Och mitt i allt adrenalin står jag och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Att besöka en MMA-gala i jobbet är inte direkt vardag. Det påminner på inga sett om att bevaka Björklöven eller IBK Dalen. Det här, Battle of Botnia, är något helt annat.
Jag är verkligen ingen kampsportsexpert. Förra galan i Umeå var mitt livs första gala. Då hade jag absolut ingen aning om vad som väntade mig. De tre första matcherna såg jag mellan fingrarna. Jag ville verkligen inte att de skulle göra illa sig. Men sedan blev jag mer och mer avtrubbad.
Det kändes inte otäckt längre, plötsligt var det jag som satt och hoppades på att någon skulle bli nerslagen – ordentligt.

När jag gick till lördagens gala visste jag bättre vad som väntade mig. Men ändå kommer jag på mig själv med att sitta på helspänn. Jag svettas i handflatorna och har ett adrenalin som rusar i hela kroppen. Stämningen på läktaren är enorm. Redan i första matchen mellan Skellefteåkillen Andreas Ståhl och Sebastian Eriksson börjar publiken skrika ”Döda honom!”.
Själv hoppas jag att killarna inte ska göra illa varandra alltför mycket, att det ska gå bra.
Efter galan fick jag höra att Eriksson fått 300 slag mot huvudet. Ändå gav han sig aldrig. Battle of Botnia II blev galan där MMA-fighterna visade upp ett oerhört stort hjärta och en enorm vilja.
Även Hamid Corassanis match mot Ivan Buchinger blev en ”sjukt bra match”. Hamid tog så mycket stryk att han var helt borta efteråt. Han klarade inte av att stå på egna ben.
Det tycker jag är otäckt. Och man behöver inte vara någon hjärnforskare för att förstå att det inte är bra för skallen. Men det är ingen nyhet för mig, för de tävlande, eller för publiken. Och som Troeng påpekade för mig tidigare i veckan – matcherna och slag mot huvudet tillhör inte vardagen. Det rör sig om ungefär tre gånger på år.
Det är inte för mig egen skull jag känner oro, utan för grabbarna och tjejernas. Speciellt när jag har träffat Tor Troeng och de andra Renyi-fightersarna ett antal gånger. De är så goa och jag vill deras bästa. Automatisk blir det då så att jag sitter och hoppas på att de ska få in en fet jävla träff, så att de själva inte blir träffade. Men det är då man måste inse att de själva har valt att gå upp i ringen. Ingen tvingar dem att gå en match. Och vill dom ägna sig åt MMA eller Thai-boxning är det deras val och deras beslut.

Det är så otroligt mycket känslor som kommer fram. Ena sekunden tittar jag bort och nästa stund vill jag bara se en strypning eller en fetträff i huvudet. Det är konstigt. Men ju mer regler man kan desto mer förstår man vad det är som händer i ringen framför sig.

Det var näst intill slutsålt på galan i dag. 2 375 platser fanns det och bara några få var tomma.
När Troeng fick till sin kimura och Matt Thorpe slog ut sig själv exploderade Gammliahallen. Och den explosionen kan inte jämföras med när IBK
Dalen gör mål. Det är sjukt kul med stämningsfull idrott och Battle of Botnia tar stämningen till en helt ny nivå. För mig känns det bara lite konstigt att allt jubel beror på att en kille precis har blivit strypt.

Jag hoppas att den här vinsten tar Troeng närmare USA och UFC. För det är det han vill. Och ur den sportsliga synvinkeln ska vi vara stolta över att ha en sådan stjärna som Troeng är.

Se även bildspelen: från vårens tävling: och läs även

• Kommentera
•  Skriv ut artikeln