Ett mellanår men festivalen överlever nog 50-årsdagen

Kultur & Nöje.
Klockan nio på lördagskvällen lyfter äntligen jazzfestivalen på allvar musikaliskt. Då blåser Come Shine & Trondheim Big Band i Studion bort alla dåliga tankar efter en pinsam konsert i Idun med en amerikansk soul-dilettant.
Gunnar Wiklund
Uppdaterad 7 september 2016 kl. 12:56

Den norska ensemblen, med knivskarpa sångerskan Live Maria Roggen, har ett oerhört bett i blåset och en rytmsektion som försätter berg. Med överraskande nytolkningar av klassiker som "Caravan" och "In a sentimental mood" håller man publiken i ett järngrepp. Storbandsjazz, men också centraleuropeiska kabarettoner, balkanblås och jag säger bara; Håkon Mjåset Johansen, trummor!!

Annars är afrikansk-belgiska Zap Mama festivalens affischnamn och hon bjuder på fullfjädrad show med en virvel av ljud och rytmer. Hårt inrepeterat, men med hjärta som skapar publikkontakt.

En artist som får hela Idun att stå upp och dansa, måste göra något rätt - believe me, det händer inte varje år.

En fläkt av all musiks ursprung får vi genom Bassekou Kouyate & Ngoni Ba från Mali, som också har med sig den fanstastiska sångerskan Amy Sacko. Spröda strängklanger, rytmer som flyttar fötterna och ett lugn i alla tempon. Tack!

Zap Mama och Amy Sacko är två av de kvinnoröster som präglar årets festival och spännvidden är stor. I andra änden hittar man Frida Selanders närmast minimalistiska spelning med gitarristen Peter Holmqvist och basisten Tobias Helén. Hudlösa, utlämnande tolkningar av kända jazzstandards och en tankeflykt i mellansnacket som tänder fantasins ljus.

Låt oss inte heller glömma våra egna first ladies of song - Anna Lena Kanon och Marlene Widmark - som glädjer så många i Freja Jazzcorner

Festivalens hedersgäst Lindha Kallerdahl placeras obegripligt nog i lilla JazzLabbet och vi är massor av nyfikna som blir utestängda.

Några snapshots:

Josef & Erika - psykedelika är seglivat.

Vad säga om Lasse Lystedt, snart 90? Ser honom på fredagsnatten digga Zap Mama, för att dagen efter leda sina mannar i en bebop-orgie.

Försöker följa Torbjörn Zetterbergs resa in i den atonala konstmusiken, men hoppar av tåget efter några stationer.

Årets ljudäventyr: Nina de Heney och hennes knubbiga kontrabas, mer behövs inte. Wow!

Välsjungen, kritvit popcountry med Jessica Slighter & Susanna - är jag på en jazzfestival?

LABtrio från Belgien är fortfarande unga, fräcka och fräscha. Pianotrion lever!

Ett fynd i det lilla formatet är basisten Filip Augustssons trio Viva Black med Eva Lindal, fiol, och Cristopher Cantillo, trummor. Augustsson är rytmiskt nav och med sin STORA ton ger han fritt spelrum för Castillos intuitiva slagverksutflykter. Lindal går från glödhett lönnkrogssväng i Stuff Smiths anda till smäktande, romantiska tongångar. Sällan hör man en grupp där samspelet så totalt dominerar.

Baksmälla efter kulturhuvudstadsåret? Well, kanske ett mellanår för jazzfestivalen, men nog finns det bra musik så det räcker och blir över. Publikt inte heller någon större avmattning, ju längre lördagen lider desto tuffare blir trängseln.

Men, och ett stort men, det saknas något väsentligt i år, nämligen en tung jazz-akt i Idun. En som bär upp hela festivalen.

Nu är The Baylor Project den enda "riktiga" jazzspelningen i Idun och den håller inte måttet. Kompetent amerikansk vardagsjazz som knappast hamnar på stora scenen någon annanstans.

Nåväl, det finns många fina intryck att smälta och Umeå Jazz Festival kommer nog att överleva även 50-årsdagen om några år.

Gunnar Wiklund

Annons
Annons
Annons
Folkbladet
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 59 00
  • Redaktionen
  • 090-17 59 40
  • Besöksadress
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
  • Postadress
  • Box 3164
  • 903 04 Umeå
Ansvarig utgivare: Anna Benker | © Copyright Folkbladet | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten