MUSIK
JOHN LINDBERG TRIO
Scharinska, Umeå
Publik: 130.
Längd: 70 minuter.
Bäst: ”Every saturday night”.
Sämst: Egentligen inget.
DET ÄR POMADA och polisonger, både på ytan och i anden, när John Lindberg Trio tar Scharinska i besittning på fredagkvällen. Trions ruffiga rockabilly är hårt stiliserad; varenda ståbasintro eller gitarrsolo låter ungefär som Travoltas frisyr i ”Grease” ser ut. Men även om stilsäkerheten är påtaglig blir trion för den skull inga slavar under den strama genren. Anstrykningen av punk är en av de befriande faktorerna. En annan är att bandet ibland helt sonika kastar sin femtiotalsagenda överbord och färdas in i angränsande stildomäner, som i riffdrivna ”Truck Drivin’ Man”.
Kanske just tack vare de små avvikningarna känns det inte som att trion imiterar det genuina rockabillyidealet, snarare verkar de mitt i det. När Lindberg går ner på knä i ett av kvällens sista gitarrsolon slår det en inte som en charad. Det förefaller bara logiskt.
Finns det ett problem så är det att en del nyanser går förlorade i den stundtals brötiga distivern. Samtidigt är det inte hela världen – punkinställningen är inte nog för att dölja det faktum att bandmedlemmarna är rasande skickliga instrumentalister, alla tre.
Publiken, sen, går bananas – det twistas i Spanska salen, gott folk! Och på nattbussen hem sitter åtminstone hälften av oss och funderar på att tjacka stålkam och ståbas. Det är en sådan kväll, helt enkelt.
OLOF ALMQVIST
Skriv ut
